|
|
 |
| Populära men utan att övertyga |
|
|
Arvtagarna till Sonic Syndicate uppträder på Stora Dans. Det är överfullt i publiken. Alla vill se det nya svenska musikhoppet inom den populära genren pop-rock-hardcore, eller också slarvigt kallad emo av många.
De är fem medlemmar i bandet, två på gura, en på bas, en trummis och så frontmannen som blandar råa skrik med höga falsettoner. Faktum är att scenen inte bara är för liten för all den publik som vill se dem, utan de fem grabbarna ser också själva ut att trängas. Det ser minst sagt knepigt ut. Men med ett hårt tryck på ett ställe skapas också en fantastisk stäming. Denna gång beror det dock nog inte på bandet, utan mer på publiken. I alla fall till en början.
Dead by April har mycket förinspelade ljud live, vilket inte behöver vara fel alltid, men då de inte tillför Dead by Aprils låtar en extra dimension är det bara trist och onödigt. Dessutom ser det inte ut som att musikerna får komma ut till sin fulla rätt i låtarna, de står mest och kollar ut över publiken. Det är bara frontmannen som syns, och han visar inte upp sin bästa sida för dagen. Hans skrik låter förvisso helt okej, även om han tappar visa textrader, men hans ljusa stämma går lite väl högt ibland.
Men bandet växer. De blir triggade av publiken att fortsätta ösa och får till en riktigt skön stämning i bandet första hit som rörde om rejält i den svenska hardcore-scenen; ”Losing”. Bäst för kvällen gör de nog däremot ”Angels of clarity”, som blir riktigt tung. Då visar Dead by April för första gången verkligen upp potential att ta över efter Sonic Syndicate (som att de skulle behöva stiga av tronen?).
Jag skulle dock uppskatta om någon hjälpte den stackars frontmannen med skriken. Jag tror faktiskt han enbart borde rikta in sig på sång. Det verkar vara hans grej. Han kanske kan bli en arvinge till Backstreet Boys med lite träning? |
|
  Jacob Ottoson 2008-06-14 |
|
 |
|
|
|
|
|