 | What Would Keith Richards Do?
av Jessica Pallington West |
 |
| It's great to be here. Hey It's great to be anywhere! |
Finns det någon därute som kommer ihåg boken “Riktiga karlar äter inte paté”?
En liten slimmad volym skriven av den amerikanske författaren Bruce Fierstein med utgivningsår 1988. Underrubriken var ”En handbok i allt som är riktigt karlaktigt”. Här fick man tips om hur man kunde avlöva en hel skog för att göra upp eld till frukost för att sedan gå ut och utrota en fridlyst djurart innan lunch. En annan insikt var att en riktig karl aldrig klarade ut ett problem med ord utan föredrog eldkastare. En fullkomligt omistlig volym i bokhyllan vilken ger svar på alla tunga frågor här i livet.
Nu har uppföljaren äntligen anlänt. Jessica Pallington Wests studie som förhoppningsvis kommer att göra hälften av världens hjärnskrynklare arbetslösa. Boken berättar hur Keith Richards löser sina problem och eftersom den mannen haft en och annan dispyt med samhällets rättsinstitutioner sedan slutet av 60-talet finns här även ett och annat guldkorn för oss vanliga dödliga.
Sedan kan man alltid undra om Keith ända sedan den tiden anlitat en talskrivare eller om han helt enkelt kläcker ur sig alla ”one-liners” på ren internbegåvning. Fast vem bryr sig? Roligt är det ändå! För vem kan kommentera sina drogvanor med uttalandet att han aldrig haft några problem med droger, bara med poliser, mer än just Keith Richards?
Att han inte tillhör Elton Johns beundrarskara har framgått mer än en gång. Detta sedan Elton en gång inbjöd sig själv som gästpianist vid en av Rolling Stones konserter. Elton skulle klinka piano under framförandet av Honky Tonk Woman. Något som Keith redan inledningsvis försökte lägga in sitt veto emot men blev nedröstad. När Elton sedan valde att stanna på scenen under resten av konserten blev Keiths irritation så stor att han flera gånger försökte avhysa gästen handgripligen. Dessvärre gick några vakter emellan annars hade förmodligen Elton John hamnat på parkettplats med huvudet först.
Detta måste ha varit orsaken till följande citat: ”I absolutely draw the line at elephants. Even with trousers on. I've paid me dues. I worked with Elton and that's enough”!
Stundtals är inte heller Keith speciellt mycket snällare mot personer i sin egen organisation. En av hans käraste måltavlor är givetvis kollegan Mick Jagger. Eller vad sägs om uttalandet: ”The only thing Mick and I disagree about is the band, the music and what we do”?
Författarinnan har noga angivit på omslaget att boken är ”unautohorised”. Hon har alltså inte själv intervjuat bokens huvudperson. Men vad spelar det för roll när sagda person gått som en följetong i världspressen de senaste fyrtio åren. Dessutom har det ju redan tidigare skrivits ett antal böcker i ämnet Keith Richards så material är det sannerligen ingen brist på.
Jessica ska också ha en eloge för bokens kapitelindelning. Denna inleds med ”Keithism: The twenty-six ten commandments of Keith Richards” med underrubriken ”How Keith Richards can save your life” via “The Philosophy Of Keith Viewed In Relation Of The Great Philosophers”.
Så om ni, av någon märklig anledning, alltid haft som största önskan att läsa Richards ibland ganska så suddiga uttalanden satta i samband med yttranden från herrar som Nietzsche, Rousseau och Kierkegaard. Ja, då har ni en höjdpunkt när ni kommer till det kapitlet.
Men ta nu inte den här boken på alltför stort allvar. Självfallet ska det hela läsas med en stor portion ironi. Vad Keith Richards aldrig gjort är nämligen att ta sig själv på alltför stort allvar. Det är anledningen till att han fortfarande är vid liv.
Men en bok som dessutom avslutas med ett recept på Keith Richards favoritmaträtt Shepherds Pie. Den är definitivt värd att ha i bokhyllan. Har ni inte ätit en rågad tallrik av den köttröran med potatismos, då har ni förbaske mig aldrig ätit överhuvudtaget.
En annan trevlig sak med den här boken var att jag fick den i julklapp av min dotter. Hon vet verkligen hur hennes gamle far ska uppmuntras. |
|
  Lennart Wrigholm 2010-01-28 |
|
 |
|
|
|  |
|