|
|
 | Marit Bergman
The Tear collector |
|
|
| Marit är tillbaka |
2002 släppte Marit Bergman sitt debutalbum, ”3 a.m. Serenades”, en skiva som fick ett tämligen gott mottagande och gjorde ”This is the year” till en smärre landsplåga i indiekretsar. Än idag ser jag inte skivan som något mästerverk, utan istället som startskottet för ett fenomen som än idag lever och frodas. För hur många (framgångsrika) kvinnliga popartister kan du nämna som var en självklar del av popsverige innan 2002? Hur många kan du nämna som kommit fram efter 2002? Jag kan ge er lite hjälp på traven: Anna Ternheim, Frida Hyvönen, Lykke Li, Anna Järvinen, Miss Li, El Perro del Mar, Maia Hirasawa…
Ser ni vart jag vill komma? Listan skulle dessutom kunna göras betydligt längre.
Marit Bergman är i min bok Svensk popmusiks självklara matriark, en klok indie-mormor som blev såväl banbrytare som vägvisare för den tid vi idag upplever och som på många sätt är intressantare än någonsin. Därför är ett skivsläpp alltid extra intressant när det kommer från just henne. Från den sprakande popmusiken som präglade ”3 a.m. Serenades” (2002) och ”Baby dry your eye” (2004) har de senaste åren mest handlat om att dra ner tempot, hitta stämningar med pianot som bas och ta itu med en mer allmängiltig tematik.
Det senaste året har Marit erbjudit sina fans att prenumerera på musik där en ny låt släpptes varje månad. En innovativ idé som där några av resultaten här återfinns på skiva, trots att hon tidigare sagt att albumformatet inte längre var aktuellt. Men tack och lov kan människor ändra sig. För trots att flera av de låtar hon släppte finns med på ”The tear collector” får de här ett sammanhang och en kontext att frodas i. För det är inte tal om en samling låtar, nej det är ett album i dess sanna mening.
Ett album som är betydligt bättre än sin ganska bleka föregångare. Där ”I think it’s a rainbow” spretade åt alla möjliga håll utan att lyckas beröra på endera änden av spektrat, är ”The tear collector” mer samlad. ”Out on the piers”, ”Snow on the 10:th of may”, ”Bang Bang” och den fantastiskt vackra ”Tony” är några av de höjdpunkter som sticker ut lite extra. Frida Hyvönen-samarbetet ”Traveling companion” avrundar skivan på ett värdigt och stillsamt sätt. Det finns även spår där svängarna tas ut lite extra. ”Let go” är mer radioteater än musik. ”Maybe we’ll see” låter som en fransk visa som spelas genom en gammal transistorradio. Modigt, men kanske inte helt lyckat.
Den numera New York-baserade Marit Bergman kommer förhoppningsvis att glädja oss i sommar med sin närvaro. Men jag blir lite orolig när det framgår att det kommer bli en pianobaserad soloturné, utan något band. Kanske skulle den före detta Fittstim-skribenten låta sig inspireras av feminist-antagonisten Ulf Lundell och ge sig ut på en semi-akustisk turné där ett band används vid behov och där det bästa av båda världar får utrymme.
|
|
  Anders Samuelsson 2009-04-16 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|