|
|
 | Orphan songs  
Orphan Songs |
|
|
| Stundtals mästerligt |
Det finns tillfällen då jag funderar över meningen med att ägna timmar, dygn, veckor, månader åt att gräva ner mig i musik och leta nytt nytt nytt. Särskilt påtaglig blir den känslan när jag kommer på mig själv med att gång på gång återgå till de gamla beprövade skivorna då inget nytt skänker samma eufori.
Men till slut händer det. I brevinkastet landar en skiva med suspekt omslag och som bär namnet ”Orphan songs”. Skivan inleds med ett akustisk gitarrintro modell Bob-Dylan-á-la-1962 och jag känner ett obehag skölja över mig. Jag har lyssnat på allt för många självutnämnda arvtagare till Bob Dylan, Neil Young, Leonard Cohen, Paul Simon, ja you name it, för att inte känna viss skepsis. Gemensamt för nittionio procent av dessa är att de siktar mot stjärnorna när deras kunnande och låtmaterial kan liknas vid en trappstege. Men min skepsis skjuts snabbt i sank. Det visar sig att detta inte sällar sig till den ovan nämnda skaran. Det är istället bra. Oerhört bra! Stundtals så bra att jag tappar andan.
Mannen bakom detta projekt heter Carl-Otto Johansson, tidigare sångare och låtskrivare i indiebandet Eyedrop och vid bandets upplösning 2005 behöll Carl-Otto låtarna som inte hamnade på skiva (därav namnet ”Orphan songs”). Under dessa år har han fortsatt skriva låtar, som nu släpps i fullängdsformat. Och visst känns det genomarbetat. Var och varannan textrad rycker tag i mig och rör om, så som bra musik gör.
Vi får i ”Dream on” som lyssnare bekanta oss med Bob, en man vars tidigare så vackra och hoppfulla drömmar nu är borta då verkligheten hunnit ifatt honom. Och beskrivningen är så träffsäker att det nästan gör ont.
”And though you plead
Reality has got you stuck
Between it’s teeth”
Men det stora mästerverket heter ”The young and the brave”. Herregud! Här visar Carl-Otto upp hela den arsenal som en låtskrivare bör besitta. Textmässigt fulländat och ett arrangemang som går från akustiska gitarrer till att mot slutet nå en nästan ljudbild värdig U2. Det blir så utlämnande, inte bara för sångaren, utan för gemene lyssnare.
”We are people who seek
Something sweeter than sweet
And we’re standing in line
For a mouthful of wine”
[…]
”When we’ve run out of words
We bring children into this world
To replace the boys and girls
That we think we once were”
Skivan är fylld av dylika geniala fraser. Likt brev från en klok gammal vän lyssnar och berörs man av sångerna, där Carl-Ottos lågmälda brittisk-klingande röst gör sig perfekt. Den akustiska gitarren fungerar som genomgående fundament, men med smarta instick av fioler, klarinetter, munspel och elektronika (för att nämna några) blir resultatet i slutändan varierat och intressant.
Nu kan det verka som att detta är en framtida milstolpe i musikhistorien. Riktigt så bra är det inte. Skivans längd blir ett problem. Alla tretton spår håller nämligen inte samma höga klass. Trots att ”Accidentally”, ”Rosemary” och ”Under a tree” inte på något sätt är några dåliga låtar är de ändock en nivå under resterande spår.
Det här är alltså ingen skiva jag skulle placera på någon seriös topplista över tidernas bästa skivor. Men något säger mig att jag en dag i framtiden kommer att (återigen) tappa tron på den då dagsfärska musiken och skåda över relikerna i skivsamlingen och tänka: ”Hmm, Orphan Songs. Jag har för mig att den var riktigt bra. Det kanske är dags att lyssna på den igen.”
Införskaffa skivan. Slå av telefoner och plombera ringklockan. Sätt er ner och lyssna till dessa tretton sånger och jag tror det kommer göra er dag lite bättre.
|
|
  Anders Samuelsson 2008-10-09 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|