Ännu en kugg i kugghjulsfabriken?
|  | | |
|
 |  | The Jim Jones Revue - Sanslöst bra! | | Popcirkus - Bättre än väntat. | | Lennart Persson - "Sånger om sex, Gud och ond bråd död" |
 |  | Skivbolag - Jag antar att Spotify var ett alltför stort steg i rätt riktning. | | Melodifestivalen - Nu börjar spektaklet. | |
| |
| |
Ett uttryck som yttras titt som tätt för att beskriva en specifik typ av pop- och rockmusik är ”Recensentpop” eller ”Recensentrock”. Med detta åsyftas musik som anses tilltala just musikrecensenter och som i förlängningen resulterar i oförtjänt höga betyg. Men kan detta verkligen stämma? Självklart! Men hur hamnade jag där?
Sett ur ett metaperspektiv skriver jag om, och betygsätter, musik med en referensram som jag byggt upp under mina tjugoåtta år (oj vad gammalt det verkar när jag skriver ut det…). Allt från den första barnvisan som nådde mina öron till The Fratellis ”Henrietta” som i detta nu ljuder i bakgrunden. All musik är en stor eller liten del i det pussel som resulterat i min nuvarande åsikt om vad som är bra och mindre bra musik. Förutom en musikmässig fetisch för kvinnliga svenska popartister är det äldre herrar med el- eller akustisk gitarr som dominerar både skivsamling och iPod. (Denna motsägelsefulla blandning med gamla gubbar och unga tjejer avstår jag från att analysera närmare med tanke på att resultatet skulle kunna bli av en ganska skrämmande art.) Detta har resulterat i att jag idag befinner mig i den fåra där de flesta rock- och poprecensenter befinner sig i. Utan att ha varit medveten om detta och utan minsta ansträngning har det bara blivit så. Eller är det verkligen så? Dras en viss typ av människor till musikjournalistik? Jag ska här och nu göra en omfattande analys i ämnet där försökskaninen är ingen mindre än jag själv.
Jag lever efter, och predikar, följande budord:
Bob Dylan är störst, alltid! Bruce Springsteens 70- och 80-tal saknar motstycke. Leonard Cohen bör räknas till tidernas bästa låtskrivare. Ulf Lundell och Thåström är svensk rocks självklara elit. Kent är det största som hänt svensk musik de senaste femton åren. Håkan Hellström kan inte överskattas. Han är den svenska popens kung. Allt Annika Norlin rör vid blir till guld. Jag tycker att Glasvegas förtjänade alla hyllningar (och gav dem därför själv ett fång rosor).
Känns dessa åsikter igen? I så fall kan det bero på att det till största delen är synonymt med de artister som under de senaste decennierna hyllats mest förbehållslöst.
Så varför har jag så sakteliga formats till ytterligare en kugge i kugghjulsfabriken? För detta har inte alltid varit mina preferenser, långt därifrån. Från vaggan och fram till jag flyttade hemifrån blev jag indoktrinerad i dansbandens värld. Mina föräldrar lyssnade (och lyssnar än idag) på dansband i tid och otid. Detta har medfört att jag än idag kan skilja på Streaplers och Lasse Stefans och sjunga med till "Mjölnarens Irene". Jag kan förstumma min omgivning med dessa kunskaper. Vid tio-tolv års ålder, när jag för första gången lyssnade på musik, var det enbart hårdrock som gällde. De tre stora var Iron Maiden, Mötley crüe och Guns ’n Roses och periodvis gjorde även AC/DC, Ozzy Osbourne och Alice Cooper några gästspel under skivnålen. Detta följdes av en minst sagt omtumlande tid där Meat Loaf, Bon Jovi och Rednex var några av de skivor som inhandlades. (Jag hade faktiskt glömt bort (läs förträngt) den här perioden fram till nu när jag skrev det. Så om fortsättningen av denna krönika är lite svajig beror det på en mindre angenäm resa längs minnenas boulevarder.)
...
Okej, då fortsätter vi. Jag gjorde ett lika hastigt som oväntat uppbrott från smörrock och buskistechno för att finna mig själv lyssnandes på Marilyn Manson, Korn och Peace, love and pitbulls (utan att ha någon större koll på vem Thåström var). De här artisterna hängde med ett bra tag och det var inte alltför många dagar sedan jag faktiskt lyssnade på ”Antichrist superstar”. Men sedan har jag ett tydligt minne av att jag, 1996, befinner mig på en skivmässa för att inhandla en bootleg-inspelning med Marilyn Manson (som fortfarande spelas med jämna mellanrum). Kalla det ödet, kalla det vägskäl, ja kalla det vad fan ni vill, men i M-hyllan fanns en skiva som med all tydlighet hade hamnat fel. Det var Bob Dylans ”Greatest hits” och jag stod länge och valde mellan att köpa något jag med all säkerhet skulle uppskatta (Manson) eller vara lite wild and crazy och testa något nytt. Det slutade med att jag köpte båda. Vilken av de båda skivorna som spelades mest behöver jag vid det här laget inte berätta.
Det visade sig nämligen finnas en hel värld jag aldrig tidigare vetat existerade. Biografier lästes, musiktidningar inhandlades och helt plötsligt satt jag där med skivor gjorda av artister och grupper som då räknades som föredettingar. Men satan vad bra det var! När jag sedan fick låna Ebba Gröns ”1978-1982” insåg jag att det faktiskt fanns svensk musik som var helt fantastisk. Då kom Jakob Hellman, Kent, Imperiet och hela den svenskspråkiga popmusiken in i mitt liv och har klamrat sig fast där ända sedan dess. Hela tiden har dessa haft något att säga mig. Fråga mig inte vad, eller varför.
Därefter har jag med en dåres envishet försökt övertyga min omgivning om dessa artisters storhet, hur viktiga och intressanta de är. Mången blogginlägg, blandband och diskussionsforum senare sitter jag nu här och skriver den här texten. Förhoppningsvis har jag idag en mindre aggressiv framtoning idag vad gäller min argumentationsteknik om vad som är bra och dålig musik. (Om den person som jag, på en fest för länge sedan, kallade ”musikaliskt handikappad” läser det här kan jag bara be om ursäkt.) Jag kan bara skriva exakt vad jag tycker om en viss skiva, just där och då. Liksom alla andra kan välja mellan att hålla med eller hävda motsatsen. Alla har sin egen historia att berätta om varför de tycker att ”Recensentrocken” är bäst eller varför Hjalle & Heavy borde tilldelas Polarpriset.
Så vad jag vill säga med det här är att den så kallade ”Kritikerrocken” inte på något sätt är en del av något inträdesprov för att skriva om musik. Jag hävdar naturligtvis att det faktiskt är den bästa musiken som finns och som jag på mitt alldeles egna sätt hittat fram till. Att detta innefattar de ”sanningar” jag dagligen mer eller mindre påtvingas om vad man bör tycka, tänka och känna är jag högst medveten om. Jag är inte blind till den grad att jag inte inser att mina åsikter under resans gång påverkats både till höger och vänster av utomstående personer. När någon jag respekterar säger, eller skriver, att den gruppen och den artisten är störst, bäst och vackrast påverkas jag naturligtvis. Om än på ett undermedvetet sätt. Han eller hon som säger att man inte påverkas av vad andra tycker och tänker bör nog ägna lite tid åt självrannsakan. Eller kanske faktiskt börja lyssna lite mer på vad andra säger. För vem vet, någon gång kanske de säger något du behöver höra.
Men om jag, med mina musikaliska preferenser, verkar vara stöpt i samma form som de flesta andra kritiker, finns det några avvikande faktorer som jag med all tydlighet vill förtydliga. Faktorer som jag förr trodde tydde på någon allvarlig störning hos mig eller att jag inte var ”redo” för en viss grupp eller artist. Idag inser jag att den här osäkerheten var helt obefogad. För det är precis så här jag säger det: Jag har aldrig förstått varför Joy Division hyllas till höger och vänster. För mig är de ett mittemellanband som på sin höjd fungerar som bakgrundsmusik. Jag har aldrig uppskattat Neil Young så förbehållslöst som många andra verkar göra. Visst, han har släppt några riktigt bra skivor men…det har många andra också gjort. Lars Winnerbäck är fruktansvärt överskattad och de som kallar honom för en ny Ulf Lundell förolämpar inte bara Lundell utan även den svenska pop- och rockscenen. Och här släpper jag bomben: Jag skulle aldrig sätta The Beatles på en lista över mina tjugo favoritband genom tiderna. ”Sgt. Peppers…” är inte deras bästa skiva på långa vägar och för mig kommer de alltid att vara ett trallvänligt och endast stundtals intressant band som fungerar bäst i ”Greatest Hits”-format. Så där, då var det sagt.
Jag tror, och hoppas, att jag inte lyssnar på exakt samma musik när jag är femtio som jag gör nu. Troligtvis kommer jag att skämmas för de betyg jag satt här på Musiklandet när jag har nya referenser, nya erfarenheter och nya skivor. En vacker dag kanske jag kallar Dylan överskattad, Winnerbäck underskattad och enbart lyssnar på tjeckisk jazz. C’est la vie!
För övrigt:
-Efter att ha hört smakprov från Bruce Springsteens ”Working on a dream” är jag uppriktigt orolig över vad som komma skall. Det låter inte alls lovande och då jag misstänker att detta kommer att bli slutet på E-Street Band -eran fylls jag med ett vemod som vägrar släppa. Sällan har jag så innerligt hoppats att min magkänsla är fel ute.
-Varför glömde jag The Ting tings ”That’s not my name” på listan över bästa låtarna 2008? Oförlåtligt!
-Jag har som sista människa på jorden upptäckt tjusningen med Spotify. Så nu ägnas dagen åt att leta, lyssna och sedan leta lite mer.
- Något jag sätter en enorm stolthet i, är att jag aldrig sjunkit så lågt att jag besudlat kommentarsfält med personangrepp mot någon recensent eller andra som kommenterat. Det räcker med att läsa kommentarerna här på Musiklandet för att inse att det finns oerhört många personer som, när de inte kämpar för att klara Svenska A, ägnar allt för mycket tid åt att önska livet ur skribenter som inte delar deras uppfattning. Kan man inte undvika svordomar och personangrepp i en kommentar är man helt enkelt inte tillräckligt språkligt begåvad för att tas på allvar. |
|