Låt mig få slakta några heliga kor
|  | | |
|
 |  | Musik - My Morning Jacket "Evil Urges". Och i höst kommer de till Sverige... | | Musik 2 - Dolores O'Riordan "Are You Listening?". Jag visste inte ens att jag saknade Cranberries... | | Film - Patti Smithdokumentären "Dream Of Life". Patti är Patti... | | Film 2 - "Wall E". Fantastisk, årets kärleksfilm... | | TV - "Carnivále". Suggestiv HBO-serie som lades ner för tidigt. | | TV 2 - "Tell me you love me". Plågsam men bra HBO-serie som också lades ner för tidigt. | | Bok - "Lunar Park" av Bret Easton Ellis. Skruvat i suburbia... | | Bok 2 - "Vädermannen" av Ulf Lundell. Lundell är ojämn som vanligt, men skildringen av mötet mellan far och dotter är det bästa jag läst på länge. | |
| |
| |
För unga människor som intresserar sig för rock- och pophistoria ligger det nära tillhands att ta vägen via magasin som Q, Uncut och bibeln Mojo och låta dess skribenter, som ju i många fall var med när det begav sig, ge tips om de artister, låtar och album som ska utgöra den moderna kulturens guldgruva.
Och dessa gubbmagasin gör ju detta gärna - smakdomarna på redaktionerna hamrar in sina dogmer i specialnummer efter specialnummer och öser superlativer om uttjatade artister över oss läsare tills deras fingrar och våra ögon och öron blöder. Okej, jag erkänner - visst har de rätt ibland, och visst gör jag mig själv också skyldig till en ganska gubbig skivsamling. Jag och Mojo-flintarna är nog överens om mycket - Dylan är störst, Brian Wilson är ett geni, Smiths var 80-talets kvalitativa flaggskepp, intensiteten i Joe Strummers väsen gjorde honom till en av de mest fulländade rockstjärnor som funnits osv, osv...
Men jag håller inte alltid med Mojo och dess retroblickande kollegor. Och visst finns det för övrigt svenskar med bland kollegorna - jag gillade saliga 90-talstidningen Pop och gillar den nu verksamma efterföljaren Sonic, men dogmatismen fanns och finns även där. Alltför ofta blåser de upp "sanningar" kring artister, plattor och fenomen som går helt vilse i proportionerna. Som allra värst tar de i när de vill ge någon bortglömd artist upprättelse och i efterhand lyfta fram någon obskyr skiva från 1970 som ingen ville befatta sig med då till ett storverk. Kanske för att de själva har tröttnat så mycket på sitt eget tjat om Dylan och Beatles att, tja, en sån som Jim Ford helt plötsligt känns fräsch.
Att lyfta fram det obskyra finns det ändå någon poäng med, även om jag nog aldrig tyckt att det varit mödan värt att kolla upp något dessa redaktionsråttor grävt fram ur sina dammiga vinylsingelsamlingar. Det riktigt stora problemet är emellertid när de bankar in slitna sanningar som inte har något existensberättigande eftersom de inte är just sanningar. Jag vill rikta en varning till läsarna av dessa magasin - ibland skapar de med många vackra ord sin egen variant av sagan om kejsarens nya kläder och ni ska inte tro på allt de skriver. Jag tänker räkna upp några "sanningar" som jag är gruvligt trött på. Alla kommer inte att hålla med mig, min sitekollega Lennart Wrigholm kanske kommer att beställa mitt huvud på ett fat, men här är de, sanningarna om "Mojosanningarna":
"Mojosanning": The Beatles "Sgt Pepper" är världens bästa skiva.
Sanning: "Sgt Pepper" är ett av deras sämre album, tre låtar håller måttet, resten är värdelös music hall, missriktat drogflum och sitar. En tunn platta ställd mot "Rubber Soul" och "Revolver".
"Mojosanning": Loves "Forever Changes" är ett underverk och Arthur Lee var ett geni.
Sanning: Skivan är inget märkvärdigt, bara en massa halvdana låtar som inte dög att bli hits, alltså måste de kamoufleras till en underförstådd musikal om Lees dödsångest. Bästa låten är inte ens "geniet" Lees - "Alone Again Or" är skriven och sjungs av kompgitarristen Bryan MacLean.
"Mojosanning": "There's A Riot Goin' On" med Sly And The Family Stone är en av världens bästa plattor.
Sanning: Ännu en sönderdrogad hype, till största delen en massa oljud som kanske samspelar väl med Slys sönderfallande psyke, men förutom "Family Affair" finns inte mycket att lyssna på. Glöm den här, köp "Stand!".
"Mojosanning": Pink Floyds kvalitativa höjdpunkt var åren med Syd Barrett, som för övrigt var ett geni.
Sanning: Seglivad myt. Hittarna med Barrett är ointressant 60-talspop och hans soloskivor är bara ohälsa i vinylform. Pink Floyds kvalitativa höjdpunkt inträffade efter Barretts avsked och innan Roger Waters ego blev lika stort som de där flygande grisarna. Kort sagt: den kvalitativa toppen är "Dark side of the moon" och "Wish you were here".
"Mojosanning": Television Personalities är ett fantastiskt och viktigt postpunkband och deras comeback "My darkest places" är en av 2000-talets höjdpunkter.
Sanning: Alla gillar en stökpelle. Då spelar det ingen roll att det mesta Dan Treacy lyckats prestera mellan heroinsprutor och fängelsevistelser är skräp och att "My Darkest Places" är en pinsam samling skitlåtar förklädda till bekännelsekonst.
Jag kan fortsätta så här ett tag. Ett par till i korthet bara: Köp inte "Yankee Hotel Foxtrot" med Wilco, den är överskattad, "Summerteeth" är mycket bättre. Radioheads "OK Computer" är också överskattad. Förresten - allt med Radiohead utom debuten är överskattat.
Jag ska inte gnälla för mycket på farbröderna, visst ägnar de sig åt en kulturgärning. Bara de kunde lägga band på sig ibland - har man läst Mojo några år känns det faktiskt inte längre som upplysning när "Forever changes" föräras sin femtioelfte helsida, det känns snarare som något sprunget ur Josef Stalins propagandamaskin.
Den här krönikan är väl mitt sätt att sätta ner foten. Inga fler djupdykningar i några mossiga "Världens 100 bästa album"- eller "50 mest inflytelserika artister"-listor för min del. Hur var det Rage Against The Machine sjöng - "Fuck you I won't do what you tell me"? Jag sjunger "Fuck you I did what you told me - I bought that fucking Love album and I'm not gonna do what you fucking tell me ever again".
Jaja, sa jag förresten att ni inte ska tro på allt de skriver? Jo, det gjorde jag, men tro för all del inte på allt jag skriver heller... |
|