Den underskattade Kungen
|  | | |
|
 |  | Lyssna - Elvis Presley "Walk A Mile In My Shoes, The Essential 70's Masters" (CD-box) | | Titta - Studio 60 on the Sunset Strip (TV-serie) | | Läs - Carina Rydberg "Den som vässar vargars tänder" (ruggig roman) |
 |  | Den där jäkla hitlåten som går nåt med "Soooicidal, soooicidal". Asjobbig. | |
| |
| |
För någon vecka sedan var det exakt 30 år sedan Elvis Presleys kropp slutligen gav upp och kungen av rock'n'roll hittades död på sitt badrumsgolv. Årsdagen "firades" med de vanliga vällfärderna till hans grav och trötta artiklar och bildspecialer i tidningar världen över. Musiklandet är en musiksite och ska givetvis uppmärksamma det så kallade jubileet. Jag gör detta genom att återvända till hans 70-tal som skivartist, en något förbisedd och missförstådd fas i hans karriär.
Till att börja med vill jag säga att jag tidigare i mitt liv haft en närmast osund fascination vid artisten, fenomenet, myten och människan Elvis Presley. När jag var i de tidiga tonåren var han en rätt stor del av mitt liv. På ett mycket heterosexuellt sätt ska jag tillägga, även om det är lätt att småle åt Christian Slater i "True Romance" när han diskuterar huruvida man kan ha sex med män: "Elvis. I would definitely fuck Elvis". Väggarna i mitt pojkrum var hur som helst fyllda av Elvisplanscher, bokhyllan innehöll Elvisbiografier, på skivtallriken hade han bara konkurrens av Ozzy, Thin Lizzy, Hendrix, Mötley Crüe och Iron Maiden och jag hade på fullt allvar, håll i er, klippböcker med Elvisbilder. Jo, så var det, de är patetiska. Jag vet det eftersom jag har dem kvar som ett monument över en märklig del av min ungdom. Eftersom ett traditionellt Elvisfan är flera generationer äldre än jag och jag var tämligen ensam om min besatthet fick jag dessutom utstå en hel del klassisk mobbing också. Smällar man får ta när man gillar Kungen...
Min fascination var faktiskt redan då mest fokuserad på den senare delen av hans karriär, det fanns en oerhörd styrka i den där karismatiske mannen som hade de mest häpnadsväckande dräkter på sig och som klev ut på scen till tonerna av "Also Sprach Zarathustra" med en mantel i högsta hugg. Det är den mest förlöjligade delen av hans karriär, folk i allmänhet har dålig koll på vad han egentligen spelade in för låtar under den här tiden och envisas med att se de sista sex-sju åren av hans liv som odelat tragiska. Jag tror inte sanningen är så enkel och letar man kommer man att finna att Elvis ända fram till slutet var en artist som kunde leverera.
Men jag kan väl dra den gängse bilden: Elvis var fantastisk under 50-talet, sedan gjorde han lumpen och efter hemkomsten tillbringade han hela 60-talet med att göra dåliga filmer innan han tog sig i kragen och gjorde en imponerande comeback på skiva och scen, ett par bra år följde innan han gick ner sig ointresse, droger och matmissbruk. Slutligen dog han fet och olycklig vid 42 års ålder den 16:e augusti 1977. Okej, det är den vedertagna bilden och i stort sett den som åter presenterats för oss i samband med årsdagen. Den vill jag nu åtminstone delvis revidera.
Elvis inriktade sig mycket på konserter under 70-talet, han jobbade hysteriskt hårt och gjorde oräkneliga konserter både i Las Vegas och på turne över hela Amerika (Elvis spelade aldrig i Europa). Arbetstakten medverkade säkert till hans för tidiga död och skivinspelningarna fick stå tillbaka till förmån för showerna. Han var helt enkelt ganska lat när det gällde att ta sig till studion, tyckte det var jobbigt att leta låtmaterial och när han fastnade för någon ny låt spelade han den hellre live. När han väl tog sig till studion var han emellertid närmast manisk och arrangerade och producerade med auktoritet. Studiosessionerna blev oftast några intensiva dygn där mängder av material spelades in, material som sedan räckte till flera års skivutgivning. Den absoluta höjdpunkten i Elvis skivkarriär var frukten av en sådan koncentrerad arbetsinsats - inspelningarna i American Studios i Memphis i januari 1969 som genererade albumen "From Elvis In Memphis", "Back In Memphis" och klassiska låtar som "In The Ghetto" och "Suspicious Minds". Inspelningar som är värda en egen krönika, avhandlingar, böcker, nobelpriser...
Mot slutet av hans liv är det främst två inspelningsperioder som är intressanta: Staxsessionerna från 1973 och Jungle Room-sessionerna från sommaren 1976. Inspelningarna i den berömda Stax-studion, mest känd för sina soulplattor med bland andra Booker T And The MG’s, Isaac Hayes, Otis Redding och Staple Singers, var en följd av att skivbolaget tjatade och krävde nya plattor. Elvis gillade Stax-ljudet och bokade tid. Resultatet blev i och för sig ojämnt men till stora delar mycket starkt. Att Stax var förknippat med soul bekymrade inte stjärnan och tonvikten ligger på country. Här finns mängder med fina inspelningar och man finner dem på skivorna "Raised On Rock" (1973), "Good Times" (1974) och "Promised Land" (1975). Det håller inte samma klass som de monumentala American-alstren men Elvis är oemotståndlig i en rockig "Promised Land", avspänt lekfull i "I’ve got a thing about you baby", Stax soul har faktiskt fäst sig på den klockrena "If you talk in your sleep" och sånginsatsen på "It’s Midnight" kan krama hjärtat ur kroppen på vem som helst. Det är några höjdpunkter, men skivorna är fulla av guldkorn, speciellt om man klarar av de där sångerna med starkt sentimentala stråk som Elvis själv älskade så mycket.
The Jungle Room Sessions från 1976 innehåller artistens sista studioinspelade låtar, de hamnade på albumen "From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee" (1976) och "Moody Blue" (1977). "Studioinspelade" kan förresten placeras inom citationstecken eftersom Jungle Room i själva verket är ett mytomspunnet rum i Elvis hus Graceland, vid det här laget kunde Presley bara lämna hemmet för konserter - studion fick komma till honom. Elvis må ha varit överviktig, drogad och förvirrad vid det här laget, men rösten är det inget fel på. Även här finns gott om sentimentala ballader men de är framförda med sådan uppriktighet och inlevelse att all krass cynism bryts ned. Här hittar man dessutom "Blue eyes crying in the rain" - den sista låten Elvis någonsin framförde, sittandes vid ett piano samma dag han dog. Gedigna versioner av "Danny Boy", "It's easy for you" och "He’ll Have To Go" och en lysande tolkning av "Pledging My Love" är några av de mest njutbara spåren. Sedan är ju ”Way Down” och ”Moody Blue” tvättäkta hits. Ett långt ifrån ovärdigt sätt att avsluta en skivkarriär.
Elvis 70-tal är alltså något som man bör hantera med mer respekt. Han må ha förlorat mycket mot slutet av sitt liv men han kunde fortfarande göra det bästa av en välskriven låt och göra en dålig låt bättre med hjälp av sin unika närvaro och talang. Man må tycka att scendräkterna är groteska (jag tycker de är snygga) och plufsigheten är tragisk (okej, men å andra sidan - hur många amerikaner i 40-årsåldern är inte överviktiga?). Man ska inte rikta in sig på fel saker – Elvis var rockens fixstjärna och kung, en fantastisk sångare med extrem karisma. Och han var det även när han stod på scen för sista gången i juli 1977. Och han var det definitivt även på inspelningarna han gjorde mot slutet av sitt liv. |
|