|
|
|
Montage: Jonathan Strandlund |
|
It was forty years ago, today!
|  | | |
|
 |  | "Paul Shuttleworth" var en gång i tiden sångare i "The Kursaal Flyers". Efter att han lämnat gänget försökte han sej på en solokarriär, Dessvärre med liten framgång. | | Nu finns dock de inspelningar han gjorde på egen hand utgivna. | | På albumet "The Solo Sessions 1977 - 1980" återfinns sexton fantastiska poplåtar vilket garanterar att jag kommer att ha plattan på repeat fram till i augusti. |
 |  | "Inte nå ´t", som det brukar heta i en känd TV-reklam. Det är trevligt att det blir sommar och våra kaniner ute på altanen ser ut att gilla det också. | |
| |
| |
Denna sommar, 2007, har det gått fyrtio år sedan "The Summer Of Love", 1967. Om man ska få lite perspektiv på det hela så kan man ju ta en titt ytterligare fyrtio år tillbaka i tiden. Då hamnar vi vi året 1927. Det var då som den stora börskraschen inträffade på Wall Street och mänskligheten kastades in i den stora depressionen.
En händelse som vi definitivt anser hör hemma i historieböckerna.
Skillnaden är väl att sommaren 1967 finns kvar i så många, nu levande personers, minne. Däribland undertecknads.
Sagda sommarsäsong inleddes den 1 juni med att The Beatles gav ut sitt album Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.
Det var första gången som ett popalbum gavs ut samtidigt i hela västvärlden. Innan dess hade den amerikanska marknaden fått dominera. Här hade skivbolagsmogulerna kunna klippa genomtänkta albumkoncept sönder och samman. Bara för att få fler trettiotrevarvare att kasta i gapet på den hungrande tonårsmarknaden. Men nu var det slut på det.
Eftersom hela Sgt Pepper-konceptet hängde samman fick de heller inga singelplattor att lansera det hela med. Då låtarna dessutom var sammanmixade på albumet fick radiostationerna ett helsike. Det gick inte att plocka isär det hela och därför valde man att spela albumsidorna i sin helhet.
En amerikansk reporter, på bilresa över staterna den 1 juni, har beskrivit hur bilradion hela tiden spelade albumet. Varje gång en lokal station försvann ur sändning kom en ny in ur etern. Fortfarande med samma album på skivtallrikarna.
Mänskligheten hade inte varit så fokuserad på en enda begivenhet sedan fredskonferensen i Wien i början av 1800-talet. Det var då som Napoleonkrigen äntligen var till ända.
1974 utnämde redaktionen på New Musical Express detta Beatles-album till No 1 All Time High. Under den närmaste tioårsperioden kom sedan Sgt Pepper-albumet att dominera utnämningarna till rockmusikens definitiva mästerverk.
Men hur ser det ut idag? När 100-listan över rockmusikens bästa album publicerades härom året fanns inte ens Sgt Pepper med. Till och med i Beatles-kretsar har albumet kvaliteér omvärderats. Idag nämns ofta Revolver, The White Album eller till och med Rubber Soul oftare än Pepper-eposet.
Var det kanske The Bee Gee´s vedervärdiga tolkning av albumet på såväl platta som vita duken i slutet på 80-talet att få mänskligheten att tappa taget?
Tja, vem vet! Men vi bör ha en sak klar för oss. Redan sommaren 1967 var långt ifrån hela mänskligheten övertygad om att Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band var The Beatles definitiva mästerverk.
Faktum är att gruppens snabba, musikaliska, utveckling fått många tonårsfans att hitta nya idoler.
Joanne Tremlett från Kent skrev en besviken insändare i en engelsk tidning där hon ansåg att albumet bara hade två spår som kom upp till The Beatles vanliga standard. Titelspåret och When I´m 64. Hon ansåg att gruppmedlemmarna skulle sluta att vara så smarta och ge beundrarskaran låtar som dessa kunde uppskatta.
Samma tongångar kunde läsas även i åtskilliga amerikanska tidningar.
Fast vad spelade det för roll? De kommande åren gick det helt enkelt inte att komma undan Sgt Pepper och hans glada mannar.
Rolling Stones försökte kopiera konceptet på Her Satanic Majesties Request och stod på arslet så det small. Small Faces lyckades något bättre med sin Ogden´s Nut Gone Flake.
Personligen tyckte jag inte heller att Sgt Pepper var så mycket att bråka om. I alla fall inte just då. Just sommaren 1967 hände inte så mycket speciellt men i maj hade jag sett The Who blåsa öronen av publiken på Rigoletto i Jönköping. I september betalade jag och en kompis bensinpengar till en lokal raggare för att denne skulle köra oss till Göteborg. Där såg vi The Jimi Hendrix Experience göra ett makalöst framträdande på Lisebergs utomhusscen.
Dessutom tyckte jag redan då att hippies var lika löjliga som miljöpartister är idag.
Men det är klart, vad kan man vänta sej av ett gammalt övervintrat mods?
|
|
 |
  Lennart Wrigholm 2007-06-01 |
|
 |
|
|
|
|