Don't call it a comeback...
|  | | |
|
 |  | Beautiful South (popband) - inte det minsta aktuella, men de är vad jag lyssnar på nu. Världen behöver Paul Heatons cynismer. | | The Brave One (dvd) - underskattad hämndhistoria med Jodie Foster. | | Glen Duncans "I, Lucifer" (roman) - fantastisk bok som borde få svensk översättning. |
 |  | Inställda spelningar - något som präglat år 2008. My Morning Jacket, Magic Numbers och Counting Crows strulade alla till min planering. | |
| |
| |
...som LL Cool J rappade. Då och då aktualiseras frågan om huruvida artister bör komma tillbaka efter en tids frånvaro. Om de kravlar sig fram ur saknad, glömska eller rentav mot det stora allmännas vilja är givetvis olika, men röster höjs ibland för att de ska hålla sig borta, kanske för att bevara en ikoniserad bild av sig själva.
För några veckor sedan skrev Karolina Ramqvist i DN om Grace Jones comeback och konstaterade att hon kanske skulle låtit bli. Ramqvist skrev mest om hur Jones image skapades och hur hon och hennes albumomslag såg ut när det begav sig och ifrågasatte hennes fortsatta potential att vara "farlig". Det var förvånansvärt många ord som spilldes om utseende i en artikel om en låtskrivande sångerska i 60-årsåldern som råkar ha den stora fräckheten att släppa en skiva med popmusik och det var nog tur att det var en profilerad feminist som skrev smörjan, vem som helst annars hade riskerat den gubbslemmiga bålbränningen.
Men visst, Grace Jones har ju verkligen skapat en bild av sig själv som skulle kunna vara värd att helga men lyckligtvis tycks hon även idag kunna leva upp till sig själv både estetiskt och musikaliskt. "Farlig" vet jag inte om hon är – lite läskig kanske, år 2008 lika mycket som 1982...
Det viktiga är väl ändå att albumet "Hurricane" låter bra. Och bra låter det.
Självklart är image är viktigt, inte minst för en så pass konceptuell artist som Jones, men för en musikskapande konstnär är det ändå först och främst musiken som måste bedömas när comebacken väl är ett faktum. Att David Coverdale från det återuppståndna Whitesnake inte funkar så bra som frustande rocktjur längre och att hans gamla fallosmoves med mikrofonstället känns lite krystade är faktiskt betydligt mindre problem än att han inte längre kan sjunga. Debbie Harry är också en artist som har en stilikonportfolio som borde ristas i granit för kommande generationers skull, men det är likväl hennes musik som ska sättas under lupp när en soloskiva anländer. I hennes fall blev det dessvärre just ett fall. Ett platt sådant. Men...hon såg fortfarande bra ut på omslaget.
Inte alla gamla favoriter faller lyckligtvis, vissa reser sig ur tystnaden med en kraft som nästan överträffar den egna historien och diskografin- Siouxsie Sioux såg ut som a million bucks och gjorde en faktiskt lysande skiva härom året.
För att återgå till Ramqvist - hon har fel. Självklart ska Grace Jones göra sin grej utan att behöva mötas av en mobb kulturskribenter som reserverar sig mot hur hon ser ut. Vem ger sig på Bob Dylan för att han inte ser lika ball ut som han gjorde 1966? Vem diskvalificerar Eldkvarn för att Plura har jättefjantiga flätor i håret? Visst fick Ramqvists gamla kompis Lundell nån kommentar om att jeansen var utbytta mot chinos under någon spelning i höstas, men det var en kommentar som drunknade i hyllningskörerna över det essentiella - nämligen hur det lät.
Grace Jones spelar i Sverige i vår, jag kommer under inga omständigheter missa det. Hon kommer att låta magnifikt och se magnifik och lite läskig ut.
|
|