|
|
|
|
Vår tids folkmusik
För ungefär trettio år sedan var Raggarna en ungdomskultur som hade sett sina bästa dagar. Vi punkare betraktade dem som helt passé. Som fruktansvärt gamla amerikanska dinousarier som helt enkelt förtjänade förakt.
De hyllade ett femtiotal, något gammalt, något dött. Vi stod för något annat. Något ungt, något nytt. Vi skulle aldrig bli som dem. Vi blev farliga för att vi hotade det rådande. Det som varit gällande sedan tidernas begynnelse. Raggarna svarade på det enda sätt dom kunde, med våld. Och under några år blev vi lovligt byte.
Idag är punken ungefär lika gammal som raggarkulturen var på sjuttiotalet. Och ändå finns den kvar! Ser ni parallellerna?
Det är ungefär där någonstans jag tar mitt avstamp i min attityd till begreppet punk idag. För mig var punken någonting som betydde ständig utveckling och förändring. Att aldrig fastna i något slentrianmässigt eller sätta på sig en uniform. Visst var kläderna, frisyrerna och de enkla ackorden oerhört viktiga men det var aldrig det huvudsakliga. Aldrig målet. Attityden och sättet att tänka var det viktiga för mig. Och det har bara förstärkts genom åren.
Min punk idag hittar jag inte bland läderjackorna utanför Kafé 44 utan snarare i dubstepens Croydon eller på en kassett med Manou Fofana från Guinea. Samtidigt känner jag en oerhörd glädje när jag på väg hem från "9 till 5" går förbi en spelning med ett kötta-punk band från Sala på tidigare nämnda kafé. Och visst är det underbart att få de där "stackars förborgerligade Svensson-blickarna" av de folkölsrosiga kidsen som jag själv kastade omkring mig i min ungdom.
Så det är alltid med en cocktail av känslor som jag lyssnar på musik som på ett eller annat sätt dras åt de som av gemene man klassas som punk. När jag nu kastar mig in i en hög av plattor som av Musiklandets kära redaktör klassats in under punk-genren är alltså reflektionen ovan något ni får ha som utgångspunkt när ni läser mina omdömen.
Pet Salad "Turtle"
(Larvigt Records)
Pet Salad från Åkersberga menar att "grungen är tillbaka". Ifall det stämmer eller inte har jag inte den blekaste aning. Men tydligt är att bandet lyssnat en hel del på band från grungens storhetsdagar. Det är inte alls oävet. Det är kompetent och det finns en attityd i låtarna men jag önskar att de vågade ta ut svängarna mer. Influenserna tar överhand, vilket är synd för det finns potential i det här bandet. Tro på er sig själva!
Operation "Så länge du inte gör motstånd stöder du systemet 1996-1999"
(Halvfabrikat Records)
Bara titeln får man mig att le åt den här samlingsplattan från Operation. Omslaget i självklar klassisk svartvitt punkstil med anarki-A i bandnamnet gör att mitt hjärta slår kullerbyttor av glädje. Det är så gulligt och så, så oerhört icke omvälvande så att jag blir alldeles varm i själen.
Och ni vet hur det låter. 25 låtar aggresiv anarko-punk. Här finns ingen tvekan. Det är pang på och jag orkar inte med mer än par låtar åt gången. Jag blir matt och faktisk imponerad av hur Operation orkar.
Det finns också något tidlöst i bandets musik. Texter och attityd är lika aktuella eller inte aktuella idag som när de skrevs. Om det är något att sträva efter, kanske.
Men som ett av mina gamla favoritband CRASS sjöng "I'm the same old monkey in the same old zoo" så det kanske finns en poäng.
Ett plus är att texterna finns utskrivna i konvolutet för det är totalt omöjligt att höra vad sångaren gapar.
Greta Kassler "Människovärdet"
(Trapdoor Records)
En sexspårs energi-EP. Stilen är tydligen "trallpunk" något som jag inte är speciellt bekant med. Det finns en spelglädje i sångerna och visst kan man tralla med om man vill det. Refrängerna är gapiga och texterna handlar om fylla, rika personer och annat väsentligt. Blir förövrigt väldigt förvirrad av alla dessa olika sub-indelningar av punk. Är det någon som har kolla på hur många det finns? Och varför?
Civil Olydnad "Europas undergång"
(Buzzbox Records)
Civil Olydnad från Göteborg levererar en argsinta massiv ljudvägg. Bandets andra platta är väldigt förbannad och det tas verkligen i rejält från första ackordet. Antar att debuten var likadan för jag kan knappast tänka mig att det har hänt något här.
Passiv Dödshjälp "Passiv Dödshjälp"
(Halvkass Produktion)
Åh vilken underbar slogan "CD sucks. Vinyl is for rich fuckers. CD-R is future" vilken Halvkass Produktion har som devis. 8 spår, 17 minuter, aggressivt mangel från Gävle-bandet Passiv Dödshjälp. Samtliga spår på svenska utom ett som gapas på engelska. Och jag får nosa på en för mig ny genre "crust".
Hotbild "I blint raseri"
(Halvkass Produktion)
Kom redan december 2007 så den har ett tag på nacken. I samma stil som Passiv Dödshjälp. Samma antal låtar och klockar nästan in på exakt samma längd. Mysigt 37 sekunders outro.
Dodeskaden "Demo 2008"
(Halvkass Produktion)
Här är favoritbandet i skivbunten. Det är små finurliga saker som gör att jag fastnar för den här plattan från Akira Kurosawa flörtarna till namn lekarna på omslaget. Det får naturligtvis en medelålders The Clash-fan att le. Gillar växelsången och det faktum att man faktiskt hör den klart. Att man även drar ned på tempot ibland gör att den här plattan sticker ut. Fint.
Hur mår då den svenska punken idag?
Det jag saknar är nyanserna, viljan att göra något annat av en musikgenre. Att våga ta nästa steg. Och det handlar inte om att dra ned på tempo eller aggressivitet utan mer om att inte hamna i en stöpt uniform. För det var aldrig där vi skulle hamna! |
|
 |
  Peter Johansson 2008-11-23 |
|
 |
|
|
|
|