Drömmen om idolerna
|  | | |
|
 |  | Hanoi Rocks, "Street Poetry" - De glammiga finnarnas musik har egentligen aldrig intresserat mig. Men senaste skivan är verkligen grym. Nyskapande men ändå klassisk rock. | | "Heroes" på TV4 - Suck, tänkte jag. Ännu en hypad serie som man inte kommer att orka följa. Men jag hade fel och jag är fast! | | "The Fuzz" på MTV - Okej, det finns bättre musikprogram och bättre programledare, men rocken är tillbaka på MTV, det är ett steg i rätt riktning. |
 |  | Karlstads sista (och absolut bästa) skivaffär har stängt. Jag som är stönig och fortfarande vill ha mina skivor i handen, med omslag och allt, sörjer Megahertz. | |
| |
| |
När man var mindre hade man idoler som man dyrkade med hela sin själ. I vuxen ålder är kärleken till favoritbandet oftast sundare och inte lika naiv, men kanske inte heller lika intensiv. Men man glömmer aldrig sina första idoler.
Alla har vi väl någon gång varit lite småkär i en kändis eller haft en idol som man gillade extra mycket. En idol som alltid fanns med i ens vardag och i ens drömmar men som ändå var ouppnåelig. Min första idol var Robin Hood. Inte människan Robin Hood som man läste om i sagoböckerna, utan den tecknade räven Robin Hood i Disney-filmen. Jag drömde om ett liv i Sherwoodskogen där jag lekte med Robin och den stora mysiga björnen Lille John. Mina föräldrar har berättat att jag på min fyra-års dag önskade mig en pilbåge och en yxa. Konstigt nog tyckte de inte de att detta var lämpliga leksaker för en lite flicka. Med åldern svalnade mitt intresse för den tecknade figuren och jag upptäckte att det fanns riktiga människor att se upp till. Runt tio års ålder var målet för min dyrkan Gyllene Tider och speciellt Per Gessle med sina gyllene lockar. När jag var tolv år började min fascination för långhåriga killar som spelar instrument, jag upptäckte den charmiga och välartade brödratrion Hanson. Jag satt framför hallspegeln med mammas trästickor och spelade lufttrummor till "Mmm Bop" och väggarna i mitt rum var tapetserade med bilder och urklipp.
Efter ett tag växer de flesta ifrån den mest intensiva form av idoldyrkan. De som inte gör det ses som onormala och verklighetsfrånvarande. Det enda tillfället när det är tillåtet att bli lite småhysterisk, är under livekonserter. Då får man skrika sig hes och knuffas och ändå komma undan med hedern i behåll. För vad är det egentligen för skillnad mellan de som står och skriker åt Idol-Ola och Darin och de som står längst fram och headbangar under en Iron Maiden-spelning? Båda fenomenen är ju ett sätt att visa sin kärlek till personerna som står på scenen. Jag tror skillnaden är att majoriteten av dem som dyrkar Darin och Ola förmodligen kommer att göra det i max två, medan Maiden-fansen dyrkat dem i två decennier och antagligen kommer att finnas där efter ytterligare två decennier.
Ibland kan jag sakna den där känslan av intensiv beundran. Om jag tänker efter kan jag inte komma på något band som idag framkallar de känslor hos mig som Hanson en gång gjorde. Självklart har jag favoritband vars musik ger mig känslor som annan musik inte kan ge, men det var länge sedan känslan av beundran kändes i kroppens alla nerver. Senast jag upplevde något i närheten av detta, var när jag såg Mötley Crüe på Sweden Rock Festival 2005. Jag bara stod där gapande och tänkte att "inget band i hela universum kan toppa detta". Men det handlade mer om kärleken till musiken än till personerna bakom den.
Jag gillar fortfarande Mötley Crüe, men på senaste tiden har jag lyssnat mindre och mindre på de skivor som förut snurrade varenda dag. Kanske beror det på att man bara har de gamla skivorna att gå tillbaka till (chansen att den där återföreningsskivan som det snackats om ett tag nu blir deras bästa, är ganska liten). Kanske är det så att när man väl sett favoritbandet live försvinner lite av magin. Man behöver inte längre drömma, drömmen har liksom blivit verklighet. Visst skulle jag föredra att få se ett återförenat Electric Boys eller Skid Row live, istället för att drömma om det. Men jag skulle antagligen stå lite längre bak (på tryggt avstånd från trängsel och knuffande) och njuta på ett vuxet sätt.
Så när går man från att dyrka och beundra till att respektera och uppskatta? Kanske har det med åldern att göra. Jag kan bara konstatera att jag inte har samma drömmande och naiv bild av mina favoritband nu som jag hade förr. Antagligen har jag mognat, blivit vuxen. De flesta skulle nog tycka att jag har en sundare inställning till mina favoritband. Men håll med om att det även är lite tråkigare.
|
|