En minnesstund för Hultsfred
Sedan Hultsfredsfestivalen i onsdags ”kastade in handduken” har internet översvämmats av folks högst personliga nostalgitrippar från festivalen genom åren. Det är nästan lite störande, vart var alla Hultsfreds-fans nu när det väl gällde? Uppenbarligen inte bland de 5000 som i år hade köpt biljett i alla fall.
Men för den skull tänker jag inte vara sämre. Jag vill också minnas Hultsfred, och kommer så oundvikligt göra. Även om jag ”bara” varit på festivalen fyra gånger har den spelat en väldigt speciell roll i mitt liv. Det var mitt livs första festival.
Året var 2005 och jag strosade nonchalant förbi Mando Diao, Slipknot och Marilyn Manson på samma dag och inom loppet av bara några timmar. Och för att inte tala om året efter det. Pharrel, The Strokes, HIM och Babyshambles på en och samma kväll. Nu när de i år skulle haft Scissor Sisters som headliner vet jag att jag borde ha haft vett att uppskatta tidigare line-ups mycket bättre.
Men jag visste inte att det skulle gå såhär illa. Det såg ju så ljust ut förra året, med Kings Of Leon och The Killers i toppen och allt. Ändå gick något så totalt fel. Det vill säga bandbokningarna. Ingen åker till Hultsfred bara för att se Scissor Sisters, det måste väl alla ha vetat. Ändå var de namnet högst upp på årets line-up. Inte för att resten av banden var så mycket bättre. Jag kollar på artistlistan och inser att de faktiskt inte hade någonting alls värt att ens nämna.
Jag hade inte tänkt åka i år. Och det beror inte bara på de usla bandbokningarna. Hela stämningen på Hultsfred blev så fel när de förra året vände på Pampas-scenen. Fanns det verkligen någon som tyckte det var en bra idé? Bara några dagar innan beskedet om att festivalen är inställd kom fick jag ett nyhetsbrev skickat till mig med kartan på årets festivalområde. Och Pampas skulle ha stått där den stod, precis som förra året. Det är bara att konstatera - att vända på Pampas innebar ingenting annat än otur.
Jag tänker inte vända kappan efter vinden och förklara hur mycket jag trots allt alltid älskat Hultsfred. För mig är det är mer av en hatkärlek. Precis som jag har en hatkärlek till alla festivaler. Jag hatar stora, opersonliga utomhusscener och konserter i dagsljus - oavsett om det är i stekhet sommarvärme eller ösregn. Men det är trots allt den där känslan som bara kan infinna sig på festival som ändå alltid lockar. En hatkärleks-känsla.
Vem kan glömma den där sura lukten precis där campingens bajamajor och de slaskiga matserveringarna möts? Om ni gått förbi där vet ni vad jag menar, det måste ni göra. Det kan vara den värsta stank jag någonsin upplevt, och jag kan fortfarande minnas den när som helst om jag sluter ögonen och drömmer mig tillbaka.
Nästa helg skulle det ha blivit av. Jag tänker på alla band som snopet får planera om turnébussens körvända. Att en hel festival blir inställd, och bara någon vecka innan – det händer ju bara inte. Och för att inte tala om alla som skulle varit besökare (de var ju trots allt 5000), alla som jobbat med att planera festivalen sedan ett år tillbaka och åren innan det - allt förgäves. Som pricken över i:et på detta katastrofala misslyckande skulle årets festival vara ett 25-årsjubileum. Nu återstår bara att riva scenerna och omfamna den stora tomheten.
Jag tänker inte spekulera mer i vad exakt som gick fel med Hultsfred, det gick som det gick och det är som det är. Antagligen hade jag förra året äran att vara på historiens sista Hultsfredsfestival. Kanske kommer de tillbaka, vem vet. Men som det ser ut nu får vi läsa vemodiga texter och minnas det som en gång var Hultsfred tills vi spyr. De skulle ha förtjänat ett bättre avslut än såhär. |
|