Shall we overcome?
|  | | |
|
 |  | Semestern: Den började idag! |
 |  | Avsaknaden av sol: Var tog den vägen? | |
| |
| |
Jag har alltid främjat olika stilar, individualitet, och personlig prägel på saker och ting. Människor med rosa tuppkammar får mig alltid att höja mungipan på stan, och ser jag piercingar på ställen jag inte ens visste kunde göras hål i känns det som julafton i juni månad. Vad jag däremot inte förstår är det ständiga gnabbtjafset som färgstarka individer ständigt måste ägna sig åt för att markera inkissade revir och musikalisk samhörighet.
Förra året var jag på väg till en, låt oss säga, alternativ bröllopsfest. Vid den beryktade "Emotrappan" i Göteborg började ett flickebarn med trötta, sotiga pandaögon skrika helt oprovocerat på mig. Jag var iklädd dagen till ära en annorlunda långklänning prydd med chockrosa döskallar och andra konstiga figurer i neongrönt.
"Fyfaaaan va fuuuuuult med klänning" gastade tonårsemot. Sedan följde en rapp kaskad av mindre vackra superlativ elakt levererade åt mig som person. Till slut rann bägaren över för min polska tunga som bad henne att gå hem och skära sig i armarna. För det är väl det vi förknippar med emotjejer? Att de är destruktiva, bittra individer som vill reinkarneras till Placebos frontman Brian Molko. Eller?
Sekunderna efteråt ångrade jag självklart mitt egna påhopp onödigt utspottat i stundens hetta. Jag kunde istället påbörjat en dialog om att även jag i min knasiga klänning uppskattar hennes musiksmak. Att även en gammal fis som Tatiana Karas gillar att lyssna på allt hon hade nedladdat i hörlurarna, fast det inte signaleras lika kraftigt genom min klädstil. Ni ska veta att jag skäms. Här predikar jag om att man ska älska sin nästa, istället viftades med fördömande pekpinnar.
Ett annat exempel är min käre pojkvän. Han har fastnat i det ljuva åttiotalets glamrocksperiod. Tänk spandex, Joey Tempest, nitar, nagellack, och tre kilo hårspray för att toppa det hela. Bara för att killen ser ut så betyder det inte att dödsmetall, schlager, och små gnuttor rockabilly är bannlyst när hans Spotify kickar igång. Vad som dock är galet i min värld är att folk retar sig på hans klädstil, fast dessa individer egentligen gillar wailande powerballader från 1986. I största hemlighet förstås. (Fast det märks ju inte lika markant när de sprutar champagne på varandra under tennisveckan i Båstad till tonerna av E-Type.)
Min vän berättade tidigast förra veckan om hur hon upplevde spektaklet Metaltown. Allt var superkalas, tills ett mindre tumult uppstod framför scenen mellan en punkare och dödsmetallare. Jag förstår inte. De gick ju båda dit för att spana på band de tycker om så varför inte hålla lite sams? Varför inte låta musiken ena, värma, och låta den tala, istället för klädval de uppenbarligen störde sig på hos varandra? För mig är detta aningens svårbegripligt, att man inte tänker utanför en beryktad fyrkantig box som de säger i USA.
Förhoppningsvis kan vi förstå varandra lite bättre i framtiden. Om jag ser tonårsemot som skrek på mig igen ska jag genast dra med henne till närmsta schlagerbar, ta henne under mina vingar, och nåde den som kommenterar hennes klädstil. Vem vet, under svart smink, maskiga strumpbyxor, och tuperat hår kanske det gömmer sig en liten discodrottning?
Någon dag, även om man inte ser den under en närliggande horisont, ska jag se till att respekten mellan skilda individer återskapas, och till min hjälp ska jag använda mig av världens bästa, tåligaste lim; MUSIKEN. |
|