Konserter som du bara måste uppleva igen
|  | | |
|
 |  | Inte helt oväntat: sommaren |
 |  | Är hösten redan på väg? | |
| |
| |
Vanligtvis förstår jag inte folk som anger ”har redan sett dem” som en ursäkt för att inte se ett band igen nästa gång chansen ges. Som om en konsert vore något man går på, bockar av på en lista och sen inte tänker på mer. För mig betyder det mer än så. Men lika lite som jag förstår dem, förstår de hur jag kan se ett band tio gånger och aldrig tröttna.
Nyligen spelade bland annat HIM, 30 Seconds To Mars och Paramore på Pier Pressure-festivalen i Göteborg. Jag hade velat vara där, men liksom inte tillräckligt mycket för att verkligen åka dit. De tre nämnda är alla bra band, men som jag redan sett konserter med. Skillnaden är givetvis att det finns olika grader för hur ”bra” ett band verkligen är. Det finns band, som är bra, men uppenbarligen inte mycket mer än så. För dem kanske en gång räcker.
Som Green Day. Jag såg dem på Scandinavium 2005, och det var kanske en av de bästa konserter jag varit på. Det är ju ingen hemlighet att de är ett fantastiskt liveband, åtminstone om man går efter energinivån. Det tråkiga är bara att de alltid är det. De är för förutsägbara. Jag kollade på en konsert-dvd med Green Day och spelningen var identisk med den konsert jag själv nyligen hade bevittnat. Låtarna, gesterna, mellansnacket. Istället för att det skulle kännas som en kär tillbakablick var det mer som en besvikelse.
Jag insåg att en Green Day-konsert är mer som en musikal med manus än som en konsert. Och det förstör ju hela grejen, det är inte längre spännande när man vet precis vad som kommer hända. Och att det kommer hända på deras nästa spelning och spelningen efter den också. Att jag inte såg dem när de nyligen spelade på Ullevi eller ens när de spelade i Globen i höstas föll sig alltså rätt naturligt.
Jag har varit på många bra konserter. Faktum är att jag knappt varit på någon dålig, bortsett från förband och sånt som jag ändå inte bryr mig om. Men det finns nog egentligen rätt få band jag sett men som jag kan se hur många gånger om helst. Igen och igen, gång efter gång, utan att tröttna. Det är en enormt stor skillnad att lämna en konsert, vara nöjd och säga att ”vad bra det var”, istället för att att känna att näe. Jag bara måste se det här bandet igen.
De banden har för mig främst varit The Strokes, Kill Hannah, The Bravery och My Chemical Romance. Jag har bokstavligen rest genom land och rike för dem. Och det är verkligen inte många band som är värda det. Sen finns det band jag bara sett en gång men bara måste få uppleva det igen innan jag dör. Som Black Rebel Motorcycle Club och Alesana. Och förresten så måste jag se The Horrors och AFI någon gång innan jag dör också.
Så vad har de där banden egentligen gemensamt kanske ni undrar? Jag tror jag vet faktiskt. De är spännande. Och oförutsägbara. Men de kanske inte är ”perfekta”. Deras konserter får kanske aldrig 5:or i betyg av Aftonbladet och Expressen. Antagligen blir de inte omnämnda där överhuvudtaget. Men det betyder inte att de är sämre band, inte alls. Herregud, det är ju enligt mig världens bästa band vi pratar om. Och det måste ju betyda något.
Vissa saker tröttnar man aldrig på. Gillar du något tillräckligt mycket finns det inga gränser för hur många gånger du vill se det. Du har inte varit på en riktigt bra konsert om du inte kan överväga att åka jorden runt för att få uppleva det igen. |
|