"Vi älskar Sverige"
|  | | |
|
 |  | Veronica Maggio - Sommarens drottning | | Solomon Burke - Den här sommaren har han varit min ledstjärna i värmen. Och vilken ledstjärna sen! |
 |  | Spotifys gratistjänst - Det är en sak att förvandla musiklyssnandet till något som bäst beskrivs som reklam med musikpauser, men att plocka bort Bob Dylans låtkatalog. Där går gränsen! | | Värmen - Man ska inte klaga, men nån måtta får det väl ändå vara? | |
| |
| |
Är vi svenskar verkligen störst, bäst och vackrast? Jo, det måste nog vara så. Varför skulle annars Madonna, Bono och Bruce Springsteen säga det?
Det är fruktansvärt varmt! I skrivande stund har jag en tillbringare med vatten bredvid mig. Nyss fanns det isbitar simmande där inne. Nu är de upplösta, slutgiltigt besegrade av den 28-gradiga värmen som trycker, likt en varm fuktig filt över Umeå. Snart är plågan dock över. Sommaren går mot sitt slut och då kan all beklagan över värmen övergå till en lika bitter beklagan över den regniga hösten, den iskalla vintern och våren som aldrig verkar komma.
Men än är vi inte riktigt där. Inte än.
Det kan knappast ha gått någon förbi att musiksommaren anno 2009 inneburit en fullkomlig anstormning av de största musikstjärnorna. Bruce Springsteen, U2, Britney Spears, AC/DC, Madonna, Metallica och Neil Young har alla beträtt de svenska scenerna. Plus, getingar och tärningssiffror har haglat i varierande mängd, och bevakningen har varit minutiös från medias sida. Varje steg, andetag och uttalande har inneburit krigsrubriker och ”Extra! Extra!”-löpsedlar.
Vi svenskar verkar dock vara mindre intresserade av själva musiken än vad dessa ikoner tycker om vårt lilla Svedala. Åtminstone rapporteras det mer och mer om detta fenomen i massmedia. Vad sa Madonna om oss svenskar? Vad tyckte Bono om Sverige som land? Sa verkligen Springsteen att han älskade Sverige? Vårt självhävdelsebehov är verkligen outtömligt. Och visst är de snälla de där artisterna som ger oss precis vad vi vill ha. Vi bara gapar, sväljer och ser glada ut, utan att för en stund reflektera över huruvida det egentligen betyder något. Går vi verkligen på den här sagan om att Sverige är bäst i världen?
Därmed inte sagt att jag ser detta fenomen von oben. För på ett plan blir jag lite stolt över det faktum att vi, i kalla norden, lyckas lämna ett avtryck hos praktiskt taget varje band som spelar här. Det är oklanderlig organisation, fanatisk publik och ett, på det stora hela, respektfullt maner (läs: den svenska blygheten).
Men å andra sidan. Vad ska artisterna säga? Är jag så blåögd att jag inte inser den potentiella falskheten? Att det i detta nu kan sitta en japansk 29-åring, skrivande på en krönika om hur de stora artisterna unisont hyllar Japan som land. Vore det inte lite befriande, om än traumatiskt, ifall Bruce Springsteen sade något negativt om Sverige? Bara en liten ynka petitess; som att den svenska husmanskosten är medelmåttig, vårt skolsystem bristfälligt eller att Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel ser ut som syskon snarare än något annat? Bara något som gör det mekaniserade ”vi älskar alla länder vi spelar i”-uttalandet till något mänskligt, att människan bakom rösten som uttalar orden faktiskt funderat ett par sekunder. Det skulle om inte annat vara nyttigt för oss alla. Chockerande? Javisst! Men likväl en tripp tillbaka till verkligheten.
Ändå vill jag inte släppa tanken på att vi är bättre än alla andra.
Men bara lite.
|
|