Disconnected!
|  | | |
|
 |  | Bok - Joseph Wambaugh "Hollywood Station" | | Film - Roman Polanski "Ghost Writer" | | Musik - Band Of Horses och Imperial State Electric | | TV - Californication | | Filosof - Ayn Rand | |
| |
| |
"Connected" sjöng Stereo MC's när de hade sin kvart i rampljuset i början av 90-talet. Och då var man ju just det - connected. Man var i direkt anslutning till vad som gällde, till det som var "rätt" att lyssna på. Nu är det si och så med den saken.
Det är lätt att känna sig vilse i den trendkänsliga djungel som popmusikvärlden är. Ute och inne, hippt och ohippt - allt förändras med en väldig fart och när medierna och sätten att sprida musik blir fler blir också trenderna fler och delar därmed också upp människor i flera läger. Det är knappast en fråga om rivalitet mellan fans av Tommy Steele och Elvis Presley eller Beatles och Rolling Stones längre. Eller ens Oasis och Blur. Sådant hör till en svunnen, enklare tid.
Allt är nu så uppdelat i fraktioner och subgenrer att det inte finns en chans att hänga med. Emo? Vet knappt vad det är. Hiphop med alla dess subgenrer? Vet väl vad det är, men hajar inte, jag gjorde nåt försök på 90-talet att förstå mig på detta, men misslyckades. Nu-metal? Ja, det är väl det där som låter illa. Noise? Inte en susning. Det är bara några exempel. Har man dessutom, som jag har, döttrar i en viss ålder är det en hel armé av artister man ska ha koll på som tycks ha det gemensamt att de även har tv-program på Disney Channel. Det kanske är enklare att vara hipp 10-åring. Dålig Disneykomedi + hyfsad sångröst = hipp som fan. Här krävs ingen Lokko som talar om hur det ska vara.
När jag inser att jag har sköljts bort från den musikaliska 2000-talskartan av en våg av min egen okunskap börjar jag således fundera över när jag senast var synkroniserad med min samtid och hade koll. Det borde ha varit cirka 1994, lyckades upptäcka Oasis redan med första singeln, hade ögonen på Bristol och Massive Attack och Portishead och åren innan hade också varit popkulturellt gynnsamma med järnkoll på knarkiga britter som Happy Mondays, Primal Scream och Charlatans med flera. Tidningen Pop hjälpte naturligtvis till när det gällde att vara en termometer i diverse hippa rumpor, en hjälp som inte den nu aktuella tidningen Sonic erbjuder i samma utsträckning. Kanske är det så långt det gått. En musiktidning med frälsarambitioner kan inte längre täcka det enorma område som popmusik har spritt ut sig på.
Idag lyssnar jag på artister som visserligen är hippa, hypade och dyrkade av en ung, medveten publik, men som låter som om året vore 1973 - My Morning Jacket, Band Of Horses, Death Cab For Cutie, The Shins är alla utmärkta och som sagt sönderkramade av press och popesteter men var är 2010 i deras musik? Var är det som revolutionerar och tar allting ett steg längre? Det är den musiken jag förmodligen inte längre har förmågan att upptäcka, även om jag fortfarande kan pricka rätt i skäggbanddjungeln. Om 2010 års "Screamadelica" så skulle kastas i huvudet på mig skulle jag förmodligen missa den. Det kanske inte gör så mycket för mitt lyssnarjag men skribentjaget blir lite frustrerat.
På så sätt är det ändå lite glädjande att vissa saker består - årets stora musikhändelse är fortfarande Melodifestivalen, fortfarande usel, fortfarande det människor kan enas om att åtminstone tycka nånting om. I år komplett med en tårdrypande ryss som sjöng hjärtat ur kroppen medan han höll i en teckning av nån brud, nån ensemble vars clou var att vingar helt plötsligt fälldes ut på deras ryggar, en vinnande minderårig tyska som inte kunde sjunga och en spanjor som kanske eller kanske inte sjöng en sång om sitt könsorgan i "Algo pequeñito" (fritt översatt "något litet").
Det kändes tryggt på något sätt, dåligt var det men åtminstone som förr. För en stund brydde jag mig inte om att jag inte vet vad Noise är för någonting. |
|