Mänsvärk
|  | | |
|
 |  | Musikhöst - Aimee Mann, Meshuggah och Mogwai. Hittills. Hoppas fler tillkommer. | | Sunn O))) - Live på Øyafestivalen. Definitivt något jag aldrig sett förut. | | Isis - Även de Live på Øyafestivalen. Läskigt efterlängtad konsert. |
 |  | Trendfjollor - Tjocka fyrkantiga bågar, snedlugg och "bohemiska" märkeskläder. Gäller ungefär var tredje person i tjugoårsåldern som hänger på söder. | | Östermalm - Gonorré i formen av en stadsdel. | | Höst - Sommaren var kort. Det mesta regnade bort. | |
| |
| |
Musik är en patriarkal korvfest och frågan är: Var fan är brudarna?!
Aja, fullt så eländigt är det kanske inte. Likväl känns det rätt så tröttsamt med helmanliga grupper som pissar in sitt territorium överallt. För om det är något man slås av när man har trynet djupt nedbökad i samtidens musikmylla, så är det den trista lukten av testosteron.
Men är det verkligen männens fel? Det känns ju onekligen som ett tydligt mönster framträder när man kollar närmare på problemet. För kan det inte vara så enkelt att män bara är mer musikaliskt lagda?
Det finns nämligen få saker i världen som kan få mig så nipprig som när jag hör bra musik, komponerad av en kvinna. Ani DiFrancos stenhårda fingerplockande gitarrspel och tungvrickande texter, Aimee Manns utsökta arrangemang, Melissa Auf der Maurs klockrena blandning av grungerock och instrumentalfläsk, osv...
Detta är även något jag bara måste påpeka till eventuella medlyssnare: "Öh, fatta att det är en tjej som river av det där gitarrsolot!" Eller: "Värsta stråkarrangemanget. Hur fan kom hon på det?" Pinsamt att erkänna men så är det bara.
Orsaken till att det blivit så här är dock inte mitt eget fel. För kvinnligt komponerad musik brukar i överlag vara väldigt, väldigt tråkig att lyssna på. Oftast halvmjäkiga, nervdöda singer songwriter historier som drunknar i den strida uppsjön av identiska artister. Om det inte är singer songwriter så är det popmusik med full koncentration på tits 'n ass (ber här om ursäkt för att jag tillhör den manliga rasen som verkar tro att naken hud rättfärdigar vilken skitmusik som helst, så länge det väcker intresset i ens kalsonger). Är det inte popmusik är det ett helkvinnligt rockband med en påklistrad dryg attityd att det är så jävla häftigt att samtliga i bandet har vaginor men ändå lyckas spela sina instrument någorlunda ok för att göra skittråkiga rockpastischer. Listan kan göras lång.
Så åter tillbaka till ursprungsfrågan: Är män mer musikaliskt lagda? Njää. Njaa. Mjoo. Kanske. Jag vill inte tro att så är fallet. För duktiga kvinnliga musiker är inte precis en bristvara men jämför man med antalet duktiga manliga musiker är de försvinnande få.
Kvinnliga bekanta håller med min åsikt och tycker även de att "manlig" musik är bättre, så ett knappt existerande kvinnohat kan inte vara grunden för detta resonemang. Därför vädjar jag till er läsare: Var dessa nedskrivna rader ett fullkomligt slöseri med tid eller finns det en gnutta sanningshalt i mitt påstående? |
|