Simple Twist Of Fate!
|  | | |
|
 |  | Dubbel DVD´n The Manreds, Sold Out - Live at The Fisher Theatre 27.11.07. Fullständigt bedövande bra. Ta ensemblen till Sverige, någon! |
 |  | Programledarinnan i SVT´s uttagningar till Eurovisionschlagern. Påminner om en duracellkanin kopplad till ett starkströmsuttag. | | Var fan hittar de dessa psykfall? Kommer de upp ur jorden vid fullmåne? | |
| |
| |
”De´e´mycke´” i nerladdningsdebatten just nu. Ordfront har givit ut boken ”Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood” och Reverb tacklar samma ämne. Då i Tony Ernsts ”6 miljoner sätt att jaga en älg på”.
Jag ber att få återkomma i ämnet när jag plöjt igenom dessa volymer.
Vad vi idag ska ta oss en titt på, det är vems fel allt är. Ni vet, jaga syndabockar har mänskligheten alltid gjort.
På medeltiden skulle kättarna brännas på bål. (En sedvänja kyrkorna säkert gärna skulle fortsatt med in i modern tid.)
Den nutida ungdomens förfall orsakas självfallet av alltför stort umgänge med datorer och vidhängande bruk av internet. Den som har gott minne kan säkert erinra sej att samma sak sades om serietidningar för femtio år sedan, om televerkets uppfinning ”heta linjen” för sisådär tjugo år sedan. Allt går igen………….
Men nu ska det handla om vem som ursprungligen bär ansvaret för lagtrotset fildelning. Ett fenomen som i förlängningen resulterar i undergång för den grammofonindustri vars verksamhet stått ohotad sedan 20-talet.
Vem kan detta vara? Denne mörkrets furste som idag skickar fordom företag, välbesuttna musiker och kompositörer till fattighuset.
Jo, det är ingen mindre än BOB DYLAN!
Hur underbygger jag detta resonemang? För att få svaret ska vi bege oss ner i rockhistoriens labyrinter (som vanligt.)
Våren 1966 hade Bob Dylan återvänt till USA. Detta efter en världsturné där han haft det tvivelaktiga nöjet att bli utbuad under varje konsert. Detta beroende på att folksångsfundamentalisterna inte gillade Dylan´s bruk av elektriska instrument. Han hade dessutom fräckheten att anställa ett canadensiskt barband, The Hawks, som medmusiker.
Den arme Dylan sågs dessutom, av sin entusiastiska beundrarkrets, som bäraren av svaren till mänsklighetens alla problem. Undra på att karl´n proppade i sej ett mindre apoteksskåp dagligen. Bara för att stå ut med tillvaron.
Så Bob tog med sej sin familj och sina medmusiker ut i skogen. Hela gänget flyttade upp till Woodstock. En liten håla i bergen. Där satt man sedan och musicierade hela dagarna, Ofta med en bandspelare rullande under tiden. Det var ju alltid kul att i efterhand lyssna på vad man yxade till.
En verksamhet hans beundrarskara ännu så länge inte hade en aning om.
Inte förrän i februari 1968 gav Dylan ut ett nytt album. John Wesley Harding. En country & westerninspirerad platta som inte föll så väl ut hos Dylanologerna. De ville hellre ha något som mer liknade Highway 61 Revisited eller Blonde On Blonde.
Plötsligt blev man också medvetna om att Bob nog sysslat med en del annat. Detta under sin arton månader långa tystnad. Då beroende på att artister som Manfred Mann, Peter, Paul And Mary samt Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity plötsligt låg högt på hitlistorna med låtar skrivna av Bob Dylan. Material vilket påminde mycket mer om ”the old” Dylan än det han presenterat nu.
Ännu värre blev det när Dylans canadensiska polare, nu omdöpta till The Band, samt The Byrds gav ut helt okända Dylan-kompositioner på sina album.
Det stod klart att någonstans hade det gjorts någonting ingen hade hört i original. Det fanns en musikalisk brygga mellan Blonde On Blonde och den nu så countrifierade Bob.
Det hör också till saken att under 60-talet skickade ofta skivbolagen ut bandkopior av av kommande album till radiostationer. Därför kunde stationerna spela detta material lång tid innan den slutliga produkten fanns i butikerna.
I juni 1968 publicerade tidningen Rolling Stone en artikel om outgivet Dylanmaterial. ”The Missing Bob Dylan Album”. En fjortonlåtars acetatplatta innehållande inspelningar med Bob Dylan och The Band. Inspelade i Woodstock under sommaren 1967. Man döpte dessa till ”the basement tapes”.
Snacka om att strö salt i såren för en hel generation Dylan-fans vilka törstade efter den ”gamle” Dylan.
Än värre blev det när Los Angeles ledande FM station i ”underground” – facket, KPPC,började spela originalet av This Wheels Of Fire. Den låt som toppat hitlistorna i Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity´s version.
Stationen blev nerringd av lyssnare som ville veta var de fått bandet? Och framför allt, när skulle plattan komma ut?
Som svar gav Dylan´s skivbolag ut ett nytt album med barden. Nashville Skyline. En platta där Bob gjorde än mer countrymaterial. Det mesta som coverversioner av andras verk. Dylanologerna gick i spinn.
Men som vi alla vet. När det finns efterfrågan. Ja, då finns det alltid entreprenörer. In på scenen kliver två ynglingar från Los Angeles, Dub och Ken. (Ingen av dem vill för övrigt vara med på bild.)
Båda arbetade för en distributionsfirma i sta´n vilka skeppade ut plattor till skivbutiker/radiostationer i området. Båda var också stora Dylan-beundrare. Till saken hör också att de, i sina gömmor, hade en kopia av det rullband Dylan-låtar som tidigare skickats till vissa radiostationer.
Då lagret på distributionsfirman svämmade över av Nashville Skyline-album ingen ville ha fick man en idé. Skulle det inte vara kul att göra en riktig vinylkopa av rullbandet? Man kanske till och med skulle kunna sälja några exemplar till andra Dylan-beundrare?
Via en affärskontakt, ”The Greek”, fixade man fram lite pengar. Tog sitt rullband till ett skivpresseri och beställde 2 000 kopior. Allt med vita etiketter och vitt omslag. Inte en bokstav någonstans. Resultatet blev det dubbelalbum som sedan kom att kallas ”The Great White Wonder”.’
Plattorna såldes sedan till vissa skivbutiker i Los Angelesområdet. Albumen försvann, snabbt som en vind, till Dylanbeundrares skivsamlingar.
Dub och Ken hade, sej själva ovetande, startat upp en industri. Det visade sej ju snart att de flesta stora namn hade mängder av outgivna låtar i arkiven. Och som sagt, finns det efterfrågan. Ja, då finns det dem som ser till att materialet blir tillgängligt.
Att dessa album kom att kallas bootlegs. Ja, det var ett minne från förbudstidens USA. Då förvarade man ofta spritflaskor till försäljning i stövelskaften. Därav namnet.
Dub och Ken blev också hjältar i det musikklimat som rådde 1969. Paret blev interjuade i tidningen Rolling Stone där de stolt deklarerade ”We´re just liberating the records and bringing them to all people, not just a chosen few!” Och som alltid, när skiten hamnar I fläkten, spred sej fenomenet. Snart blev bootlegs bootlegged. Andra pressade egna upplagor med, till viss del, andra låtar och bättre ljudkvalitet. En bit in på 70-talet fanns det Dylantitlar som Troubled Troubadour, Flower, Bob Dylan Approximately, Thousand Miles Behind, Stealin´samt den bästa av dem alla, The Best Of Bob´s Bootlegs.
Det fanns ju också andra namn. The Beatles omtalade rotrocksinspelningar i The Twickenham Studios hamnade snart på albumet Get Back. Ett album som till och med hade samma omslag som skivbolaget tänkt sej. Innehållet kanske inte var så illa det heller. John Lennon förklarade i alla fall: ”The bootleg version is what it was like!” (Alltså långt ifrån det polerade elände som sedan dök upp på albumet Let It Be.)
Rolling Stones USA-turné 1970 kom att resultera i den officella liveplattan Get Yer Ya Ya´s Out. Fast den var aldrig tänkt att bli av. Men när skivbutikerna invaderades av albumet Liver Than You´ll Ever Be (vars innehåll var betydligt bättre än skivbolagsutgåvan) var man tvingade att tänka om.
Ja, så startade fenomenet med illegala inspelningar. Något som idag slutligen hamnat i cyberrymden. Fast idag handlar det ju mer, som bekant, att dela låtfiler med grannen.
Så grundorsaken till hela eländet är alltså Bob Dylan. Vad skulle hänt om denne givit ut sina ”basement tapes” som färdig produkt?
Tja, den engelske musikjournalisten Richard Williams ställde den frågan till chefen för engelska CBS någon gång i början av 70-talet. Varför kunde man helt enkelt inte ge ut inspelningarna?
Svaret blev: ”We always ought to respect the artist´s wishes, at least until he´s dead!”
Men dessa skrupler hade alltså inte Dylanologerna (och sedermera halva mänskligheten). Visserligen föll Bob slutligen till föga och The Basement Tapes dök upp som dubbelalbum ett antal år senare. Men då hade ju ”anden redan kommit ur flaskan” och börjat leva sitt eget liv.
För en tid sedan såg jag till och med The Basement Tapes som CD-box. En liten låda som säkerligen innehöll minst 15 album. Förmodligen hela den halvårslånga sessionen på ett ställe. Med alternativa tagningar m.m
Så min käre Bob! Du hade uppenbarligen inte en aning om vad du en gång ställde till med. Bara för att det var kul att jamma lite………………..
|
|