Musiken som förändrade mitt liv
|  | | |
|
 |  | Mando Diao ska vara med på Allsång på Skansen. Först trodde jag det var ett skämt, men vid närmare eftertanke så känns det faktiskt inte ens konstigt. |
 |  | Festivalsommaren. I år är det knappt någon festival som lockar. | |
| |
| |
Minns ni ert första favoritband? Eller de allra första konserterna ni gick på? Jag tror alla gör det. Och de kommer alltid kännas lika speciella. För mig är det tre olika band som fått agera milstolpar i min musikaliska bakgrund. Låt oss blicka tillbaka några år.
Min första konsert var 1998. Jag var åtta år, skulle fylla nio. Och jag älskade Spice Girls. Jag och alla andra åttaåringar samlade hundratals bilder av dem i små pärmar. Man köpte bilderna i små platsförpackningar på Pressbyrån och råkade man få dubbletter bytte man bort dem med en klasskompis. Alla älskade Spice Girls, förutom de som gillade Backstreet Boys.
När Spice Girls skulle komma till Sverige ordnade min mamma biljetter till deras konsert på Globen. Jag minns inte mycket av konserten men jag minns den i alla fall. Och jag minns att jag älskade det. Det var något helt nytt fenomen jag fick uppleva. Massvis med människor som samlats för att älska samma sak. Så hög musik att det inte hörs om man sjunger med.
Efter det var det tomt. Väldigt tomt. Det dröjde hela sex år till min nästa konsert. Jag var 14, skulle fylla 15, och hade precis börjat älska The Beatles. Hur jag kom in på The Beatles är en lång historia i sig. Men det förändrade hela mitt liv och framför allt min musiksmak. Jag lyssnade in mig på alla deras album, alla låtar, och älskade det. Läste alla böcker jag kom åt och i skolan skrev jag alla uppsatser där man själv fick välja ämne om just The Beatles. Det är till och med förevigat i mitt slutbetyg från gymnasiet: Projektarbete: The Beatles. Väl Godkänt.
Först var min favorit-Beatle Ringo Starr. Sedan började jag gilla Paul McCartney minst lika mycket. Och den 12 juni 2004 spelade Paul på Ullevi i Göteborg. Jag, min syster och mina kusiner köade nästan hela dagen för att få så bra platser som möjligt.
Jag har nog aldrig sprungit så fort som över fotbollsplanen på Ullevi. Jag minns att jag sprang om en stackare i rullstol som tappert rullade fram över planen. Men projektet att ta sig längst fram var lite för livsviktigt för mig för att känna något dåligt samvete.
Trots att det var massvis med folk innan oss hamnade jag till slut längst fram vid kravallstaketet. Och jag var lycklig. Det var fantastiskt. Att se honom som jag lyssnat så mycket på, läst så mycket om, visste så mycket om, så nära. Jag bara visste att det definitivt inte var min sista konsert. Efteråt delade Göteborgsposten ut små affischer med Paul på, och den hänger fortfarande på min vägg och påminner mig varje dag. Ullevi 12 juni 2004 – ”Jag var där”.
Min kärlek till The Beatles lever såklart fortfarande. The Beatles kommer alltid vara nummer ett för mig. Men inte långt efter den där spelningen med Paul McCartney insåg jag att det finns annan musik också. Musik som var ny, modern och som faktiskt finns nu idag. Med andra ord: Jag upptäckte Mando Diao. De hade precis släppt ”Hurricane Bar” och om jag inte minns fel fick jag den när jag fyllde 15. Den hösten såg jag dem på Nalen i Stockholm och det var så fantastiskt bra. Det var på den tiden de var lika med rock och skinnjackor. Så nära ett tidigt The Beatles man kunde komma, kändes det som.
Åren efter det var jag ett stort Mando-fan. Det är jag inte längre. Men de kommer liksom Spice Girls och The Beatles alltid ha någon sorts plats i mitt hjärta. Okej, musikaliskt sett hade jag kanske kunnat klara mig utan Spice Girls. Men jag har dem ändå alla att tacka för att jag upptäckte musiken, konserterna och allt annat som kommit på köpet. Utan dem hade jag antagligen inte fått uppleva alla de andra hundratals fantastiska band och konserter jag fått uppleva genom åren. Utan dem hade jag antagligen inte varit här nu. |
|