Generation X; är det jag det?
|  | | |
|
 |  | Idol 2008 - Freakshowen är värre än någonsin. Juryn är värre än någonsin. Och Peter Jihde är värst av alla. | | Min lokala tobaksaffär - Inte nog med att personalen är en samling av goa gubbar, de vet alltid vad jag vill ha, utan att fråga. Och innan stängningsdags får jag frallor att ta med hem. Respekt! | | London och Paris - Snart ses vi. Au Revoir Göteborg. |
 |  | Hösten - Vem kom på denna värdelösa årstid? | | Kleerup - Bäst klädda? Vardå? | |
| |
| |
Hur tänkte du där, Tatiana?
Var fick du det ifrån?
Du vet ingenting!
Dessa rader är vardagsmat i min mailkorg. Recensenter ihop med lapplisor tillhör samhällets bottenskikt när det kommer till tyck-och-tänk. (Och hur många gånger man vikarierat som personligt bollplank, där arga åsikter duggat tätt, har jag tappat räkningen på.)
Denna krönika får därför tjänstgöra som en form av förklaring till varför jag är som jag är, och om vidden av att våga stå för sina åsikter.
Jag växte upp under 70/80-talet. Någon viktigpetter satte mig i Generation X-facket som ett tag blev ett vida känt begrepp. Dessa människor anses som smått förvirrade, utan ambition, med slackervarning präntat i pannan.
Men när tankarna vandrar ner för barndomens stig kontra uppväxt, så finns inte dessa trista ingridienser som ska ha format mig, någonstans.
Mitt första musikminne är mamma iklädd politisk korrekt filtkjol, med ett par knallgula hörlurar lyssnandes på Demis Roussos i en grön tygfåtölj på Östra Promenaden. Denna kaftanklädda man spelades också väldigt flitigt på päronens hemmafester, där halva polska föreningen dansade med varandra där utrymme fanns.
Då båda mina föräldrar är av utländskt ursprung, fattade de inte riktigt vitsen med svensk progg, eller Eddie Medusa. Nationalteatern som också var oerhört poppis under denna era var inte en grupp, utan en byggnad där min far dansade, vilket jag återkommer till senare.
Min Generation X-uppväxt var faktiskt inte förvirrad alls. Det fanns inga mp3:or, ingen Pirate Bay, och ingen illegal filnedladdning. Ville man spela in musik tryckte man på "record", och resultatet hette blandband som skötte festerna på fritidsgården istället för en hipp DJ.
Jag minns med ljuv förskräckelse att min personliga favorit innehöll Howard Jones, Alphaville, och en gnutta Eurythmics. Ett tag ville jag se ut som Annie Lennox med, men då sa mina föräldrar ifrån, vänligt men bestämt.
Då jag även ska klassas som en kulturutsvulten trettioplussare, tar jag chansen här att rena mitt mjöl i den påsen.
Under min uppväxt hade jag en pappa som dansade balett på en inrättning många av er känner till som teatern. Jag har tacksamt avverkat Nötknäpparen, Svansjön, Spelman på taket och Zorba, bara för att nämna några få uppsättningar.
Bakom kulisserna iakttog jag allt spännande som försiggick, men mer spännande var det att som femåring lattja runt i perukmakeriet och teaterns ofantligt stora kostymutrymmen.
Om jag använder mig av enkel matematik, så har jag fyllt min personliga kulturkvot, slippandes härmed att hungra efter den, alla ni som tycker att Generation x:are skulle vara trögflytande på det planet.
Min pappa färgade mig väldigt mycket musikmässigt. Jag gick i någon form av privat musikskola hemma hos hans väninna, och ett tag tog jag pianolektioner med. Fast de rann ut i sanden ganska snabbt, till hans stora förtret. Kanske blir pappsen gladare av att dottern kollar efter en ståbas att investera i, eller så är det bara min övre trettioårskris som manifesterar sig. Vad vet jag? Jag tillhör ju Generation X!
Något annat typiskt för denna Generation ska även vara oförmågan att hålla fast vid relationer.
Jag är sambo med en basist sedan några år tillbaka, delandes både säng och musiksmak, kan tilläggas. Det är sällan tystnaden talar i vårat bo, istället är det Social Distortion och Rancid som far runt i spelaren.
Så nu krossar jag härmed även denna myt, om den inkompetenta syn på tvåsamhet jag ska ha enligt X-modellen.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet om detta ämne, men hejdar mig själv. Istället präntas summan av kardemumman ner här:
Sätt inte människor i olika fack. Låt dem vara färgstarka individer istället, speciellt vi skribenter. Låt oss ha våra åsikter, utan att de ska anses vara sordida och intelligensbefriade. Det är inte alltid vi musikrecensenter vet rätt, men vi står för det vi tycker, och det är väl det allra viktigaste?
Red anm:
Denna krönika tillägnas utan omsvep Andrzej Karas. Med ett stort hjärta har han guidat mig runt i djungeln kallad för uppväxt, med blandat resultat. Men hans intentioner har alltid varit goda, och det tackar jag honom för. Han är och förblir Norrköpings coolaste pappa, och en förebild för alla som haft det sanna nöjet att någonstans på vägen stifta hans bekantskap. |
|