Musik och skam
|  | | |
|
 |  | Band Of Horses - rockband | | Dennis Lehane - författare | | Dexter - tv-serie | | Fairview - rödvin | | Roky Erickson - legend | | Hornsgatan - gata | | Surf's Up - film | | Nudies - jeans | |
| |
| |
Att gilla sådant man egentligen inte borde gilla har blivit inne - det kreddigaste man kan flasha med idag är alltså en vilande, gömd förälskelse i Toto eller något liknande elände. Vad som en gång var fel har blivit rätt och för alla som längtat efter att dansa tryckare till "I'm not in love" med 10cc är det nu okej att ge sig hän ordentligt. Ni känner väl igen det hos er själva när ni får något i er cd-spelare ifrågasatt: "Tja, jag vet inte varför jag har den. Jag borde inte gilla det men det är nåt bra med det..."
Klubbar med den här inriktningen växer upp som svampar ur marken och fenomenet är lite knepigt att få grepp om. Min tolkning är att ett äkta guilty pleasure är en låt som varit en stor hit men inte har den rätta kvalitetsstämpeln utifrån ett finsmakar- och musikjournalistiskt perspektiv. Som de två ovan nämnda. ELO, Billy Joel och underligt nog Fleetwood Mac brukar också spelas på guilty pleasures-klubbarna. De sistnämnda har jag alltid sett som den ultimata samklangen av kommersiell bärkraft och musikpolisgillande, men tydligen är de numera något som man egentligen ska skämmas för.
I många fall är det fråga om ungdomssynder - hur många av er har inte en back skivor ståendes nånstans på vinden eller i källaren hemma hos föräldrarna? Skivor ni inte vill ha stående i det egna hemmet där de ju blir föremål för granskning och eventuella hån. Jag har en sådan hög i en källare i Katrineholm, men faktum är att jag plockar hem dem, några i taget. Nu kan jag alltså stoltsera med Aldo Novas LP "Twitch" från 1985 i mitt hem - det är att blotta strupen men jag tar risken...
Men visst är hela grejen lite von oben. Bara att tala om ett guilty pleasure är ju att distansera sig från det, som om det egentligen inte är bra. Lite trött ironi, det sista andetaget från det ironiska 90-talet. Men i fenomenet gömmer sig också ett par intressanta typer. Dessa är:
1. Den som inte vet vad ett guilty pleasure är men gillar allt som traditionellt är guilty pleasure.
En kul typ, helt befriad från de meningslösa begränsningar som vi andra måste leva med. Jag har en kamrat som älskar Queen, kanske inget att skämmas för i sig, men låten "Radio Ga Ga" är det definitivt, vilket givetvis får mig att sjunga den för honom så ofta tillfälle ges. Detta sätt att reta honom funkar inte alls- han lyser upp och utbrister oftast "Ah, den låten! Skitbra live!".
2. Den som mycket väl vet vad ett guilty pleasure är men som inte har något själv.
Inte alls lika kul. Den här sorten saknar avgrunder och hans skivsamling är kliniskt ren från allt som inte godkänts av Andres Lokko. Jag känner såna också - en av dem sa på fullt allvar under en diskussion om singer/songwriters att "jag gillar inte genren, men om jag gjorde det skulle jag gilla Ryan Adams". Den ultimata fegheten - att ta reda på vad som är mest kreddigt inom en given genre och sedan ta det till sig. Må han kvävas under en hög av sina egna Orange Juice-singlar. Posör.
Själva grunden för det här tänkandet är lockande eftersom jag själv ofta är lite väl mycket musikpolis och dömer ut andra människors tyckande, det är naturligtvis varken sympatiskt eller speciellt socialt. Att bära det man skäms för som medaljer kan också, som konstaterades ovan, vara en smula von oben, men i dess renaste, oskyldigaste form är tanken ändå att konfronteras med de sidor av en själv som kanske inte passar in i helheten. Och det är ju för övrigt något som funkar även åt det andra hållet i den stilfascistiska musikhierarkin. Jag ska ge ett exempel även på detta: En bekant har en skivsamling som i mitt tycke är nästintill sövande - några Absolute Music-samlingar, Hits from Ibiza, Abbas Greatest Hits, Robbie Williams, Carolas julskiva osv, osv, ni fattar. Emellertid finns det i denna hysteriskt tråkiga samling fem skivor med Nick Cave. Inte en, fem. Jag var givetvis tvungen att fråga. Svaret blev en nervöst skruvande kropp och ett ett tveksamt "Tja, jag vet inte... Det är nåt som är bra med det här asså. Jag borde inte gilla det, men..."
|
|