Ladbroke Grove, West London, 15 februari 2008, ca kl. 11.45
|  | | |
|
 |  | Benga - Diary of an Afro Warrior | | Hijack/Skream - Retro/Cultured Beats | | Sebastian Rajalakso - ser lovande ut på träningsmatcherna. | | Dixie Chicks: Shut Up And Sing - bländade dokumentär om bandet som blev hatat av hela country etablissemanget i världens största demokrati. | | Tempo Dokumentär Festival - underbara filmer. |
 |  | Alliansen - det kan inte sägas för många gånger! | |
| |
| |
Ibland är det rena tillfälligheter som gör att händelser i livet blir stora som en Atlantångare i själen. Små, egentligen obetydliga ögonblick av glädje som förgyller tillvaron för en på ett alldeles underbart sätt. På Ladbroke Grove, West London, 15 februari 2008, ca kl. 11.45 inträffade en sådan händelse för mig.
Var i London för ett par veckor sedan. Ryan Airs sjukt billiga och vansinnigt tidiga tripp från Skavsta, eller Stockholm City Airport som de gärna vill kalla den. Tre dagar - Notting Hill, Brixton, South Ealing. Mick Jones spelar med sitt nya band Carbon/Silicon sju fredagar i rad på The Inn on The Green, under Westway, på hemmaplan. Klart jag måste åka över.
Då man kommer till Stansted redan 07.55 lokal tid så har man hela dagen framför sig. Och kan man starta en sådan dag bättre än med en fry-up i närheten av Tottenham Hale? Efter det sedvanliga dumpande av väskan på hotellet brukar jag alltid tassa förbi The Westbourne Park, puben i hörnet av Ladbroke Grove och Westbourne Park Road. Det har blivit en tradition att liksom kicka igång resan där oavsett vad jag ska göra. Det ger mig en känsla av att jag är tillbaks igen, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på.
Vid 11.00 AM är det alltid bara eliten som är där, ett fyra-fem gentlemän av skiftande karaktär, lätt tilltufsade av ett par Boddingtons för mycket. Det är de som med all säkerhet har suttit där sedan puben öppnade för tvåhundra år sedan.
Atmosfären är avspänd, inte söndergentrifierad som puben tvärs över gatan eller hipp som de ställena som ligger på och närmare Portobello Road. Kvinnan bakom disken har skadat handen och har svårt att överhuvudtaget tappa upp min ale. Tempot är lågt och ljudnivån dämpad. Stämningen är precis så som den ska var, alltid har varit och förhoppningsvis, men med all säkerhet inte, kommer att vara.
Läser morgontidningarna och slötittar då och då runt i lokalen för att se att allt är som det ska. Lyssnar intresserat på samtalen om vilken QPR-kille som gjort bäst ifrån sig de senaste matcherna.
Precis i ett sådant ögonblick - fastnar min blick på en gråsprängd man som sätter sig vid bordet snett ifrån mitt. Den svarta rocken har sett sina bästa dagar, och varken frisyren eller den vita skjortan som tittar fram under rockslaget vittnar om ett speciellt hälsosamt leverne. Men det är något väldigt bekant över mannen.
Och det är då som ett sådant här Atlantångarögonblick infinner sig. Mannen är Preston Kingsley, gitarrist i det sorgligt bortglömda bandet The Portobellos. Ett band som hade kunnat bli lika stora som The Clash om inte droger, bråk och märklig personkemi hade stoppat bandet efter bara en handfull singlar. Ett tag snurrar världen rejält – herregud, det är ju Preston Kingsley. Jag känner mig som sjutton igen. Jag är bara tvungen att gå fram och tacka för de sånger och singlar och ögonblick som Kingsley gav mig som ung punkspoling.
Och visst är det han, ett handslag och ett:
- Wicked, cheers mate. Han lyser upp och leendet han ger mig räcker för att skapa ett av de där minnena man kan plocka fram när man behöver förgylla den egna tillvaron för en stund. Vi pratar en stund och jag får ställa all de där frågorna som jag ville ställe för nästan 30 år sedan. Vad influerade er? Är det sant att Mick Jones skulle prodda er? Vad hände med de demos ni spelade in till albumet? Var det verkligen Bernie Rhodes som stoppade er från att vara support-act på 16-tons turnén?
Han svarar lugnt och metodiskt på alla frågor och ser barnsligt förtjust över att få berätta för någon, att någon är intresserad.
Efter ett tag skakar vi hand igen, jag tackar ödmjukt och går omtumlad och lätt starstruckt tillbaka till mitt bord fortfarande i himmelriket för jag har ju skakat hand med Preston fucking Kingsley!
Han sitter kvar ett tag och suger på sin pint, plockar lite förstrött i en påse, avslutar pinten, reser sig och går. Han ger mig en snabb blick, ler igen och säger "See ya". Jag kläcker ur mig ett käckt "take care" och börjar sakta återvända från de himmelrike som mötet har skickat mig till.
Det är sådana här tillfällen som gör liver värt att leva.
Och hur var spelningen med Carbon/Silicon?
Otrolig seg men Mick Jones är Mick Jones är Mick Jones! |
|
 |
  Peter Johansson 2008-03-14 |
|
 |
|
|
|