Stockhausen lever vidare
|  | | |
|
 |  | Årsbästalistor - så kul, så tidskrävande | | 2007 - ett grymt bra musikår | | The Bombhappies - kom från ingenstans |
 |  | Orkar inte... | |
| |
| |
Den 5 december 2007 checkade Karlheinz Stockhausen ut från livets hotell. Han blev 79 år. Efter sig lämnade han en stor skattkista av inspiration, som genom åren varit lika öppen för populärmusiken som den varit för konstmusiken.
Det var abstrakt och lite jobbigt, men ändå lockande. Så nytt och fräscht, men ändå med så många år på nacken. Första gången jag hörde ”Gesang der Jünglinge” under en lektion i musikvetenskap greppade jag inte riktigt konkretismen i det hela. Det var mer en svävande lek med röster och med tidig elektronik. Men konkret musik, eller musique conqréte, var precis vad Karlheinz Stockhausen hade experimenterat fram under åren 1958-59 i Köln. Pierre Schaeffer, den konkreta musikens uppfinnare, var ledsagaren och kompanjonen under dessa år när Stockhausen skapade sina mest berömda verk "Kontakte" och "Gesang der Jünglinge".
Karlheinz Stockhausen är den elektroniska musikens fader. Det var han som lade grunden till det som går under benämningen electroakustisk musik och det var han som öppnade vägen för många redan nu kultförklarade band. Faktum är att Krautrock-pionjärerna Irmin Schmidt och Holger Czukay från gruppen Can var Stockhausens studenter mellan 1963-66. Likaså gick medlemmar från Kraftwerk under en tid regelbundet till Stockhausens studielokaler. Björk upptäckte Stockhausen vid 12-13 års ålder och har sedan dess influerats av honom i sin musik. Hon har till och med gjort en intervju med honom som går att läsa här. I den jämför hon honom med Picasso, med tanke på att de båda gick igenom så många olika perioder. Hon tar även upp några sköna Stockhausen-citat:
"We should listen to 'old' music one day a year and the other 364 days, we should listen to 'now' music."
Stockhausen var ingen vidare fan av att titta tillbaka på musikhistorien utan såg nuet som en mer intressant skådeplats. I Björks intervju kan man även läsa om hans ogillande av repetetiv musik, vilket kom till sin spets när han för några år sedan fick i uppgift att analysera några av nutidens elektroniska kompositörer inom populärkulturen. Aphex Twin (Richard James) var en av dem. Stockhausen ansåg generellt att kompositionerna led av en för repetetiv konstruktion och att tempot och rytmen som Aphex Twin förhöll sig med var helt uppåt väggarna. Han tipsade Richard James om att lyssna in sig på "Gesang der Jünglinge" och sedan utgå från den i sitt musikskapande. Richard James var sedan innan glad i Stockhausens musik och hans analys av ”Gesang der Jünglinge” var kort och gott: Mental! Men han tog ändå inte riktigt åt sig av Stockhausens kritik då han menade att Aphex Twins musik också ska fungera på dansgolvet. James passade även i samma stund på att ge Stockhausen en känga tillbaka:
"He should stop making abstract, random patterns you can't dance to ... You could dance to "Song of the Youths", but it hasn't got a groove in it, there's no bassline."
För att man ska kunna förstå hur mycket Stockhausen under sina aktiva år influerat västvärldens popkultur sedan 60-talet och framåt följer här en liten lista med bevismaterial.
The Beatles: På omslaget till "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band" kan man som femte man längst upp från vänster skymta Stockhausen ansikte. Paul McCartney hade, som så många andra, blivit helt betuttad ett visst stycke med ihopklippta barnröster och singeln ”Strawberry fields forever” flörtar på sina håll skamlöst med Stockhausens musikbyggen.
Frank Zappa: På första Mothers of invention-skivan ”Freak out!” har Frank Zappa valt att skriva in Karlheinz Stockhausen i skivans tacktext. Hans senare verk ”Frank Zappa meets the mothers of prevention”, från 1985, må ha varit en rejäl spark i arslet på ett allt mer textcensurerat USA, men det var också en klar hälsning till Stockhausens klipp-och-klistriga mosaikmusik.
Sonic Youth: Lika många gånger som Sonic Youth har släppt låtar med skiftande tempo, har de även proklamerat att avantgarde-kompositörer som John Cage, Philip Glass och framför allt Stockhausen har influerat dem. Det kanske inte alltid märks i musiken, men dock i bandets experimentlusta. Deras SYR-sessioner är det yttersta exemplet när rock möter avantgardistisk komposition.
Sedan har vi ju alla jazzkatter och technofreaks som genom åren råkat stöta på denne tyske kompositör. Men det är en annan historia. Ovanstående tre band har alla gitarren som närmaste vän, vilket tyder på att Stockhausen inte bara lämnat avtryck på de elektroniska ljudkorten. Hans verk har influerat på ett genreöverskridande sätt, med endast en gemensam nämnare: nytänkandet.
 |
|