Nedräkning till Norberg
|  | | |
|
 |  | Att det bara är två veckor kvar till Norbergfestivalen. |
 |  | Att det är hela två veckor kvar till Norbergfestivalen. | |
| |
| |
Typ bara två veckor kvar nu. Till Sveriges i särklass mäktigaste musikfestival, alltså – Norbergfestivalen. Som tråkigt nog kanske också är Sveriges mest hemliga musikfestival. Statistiken talar för att du ännu inte varit där. Men det är dags att ändra på det nu.
Så. Packa väskan. För du ska dit.
Befriande långt ifrån både desperata dräggorgier och teatraliskt hakskäggskrafsande, fjärran Hultsfreds kissindränkta tält och den geriatriska gubbrocken på Where The Action Is, djupt inne i Västmanlands kvava trollskogar, strax intill den sävliga men samtidigt säregna byn Norberg, där ligger det spektakulära industrikadaver som tre dagar om året huserar den eminenta Norbergfestivalen.
Kadavret ifråga är en charmigt förfallen gruvruin, vilken står som en slags betongbautasten, ett 60 meter högt monument tillägnat den malmutvinning som under nästan 900 års tid försörjde människorna i Bergslagen. Men idag är gruvorterna alltså begravda. Gångbroarna rostar. Gräset har börjat spränga sig genom lavens golv. Ja, det där kan ju låta rätt ångestframkallande, men det är det absolut inte. Tvärtom.
Festivaler handlar ju i stor utsträckning om att om så för bara ett par dagar få fly den torktumlarluddsgrå vardagen, fly in i en alternativ, färgsprakande verklighet, i vilken tid definieras utifrån spelschema, rum utifrån scen, och ögonblicket varar för evigt. Och i det avseendet är Norbergfestivalen verkligen den mest festivaliga festival jag någonsin besökt. Där finns en liten, intim utomhusscen vid campingen, en större scen inuti ett 100 år gammalt kraftverk, och två scener inuti den enorma, 60 meter höga gruvlaven. Det projiceras videokonst på väggar, golv och tak. Artisterna uppträder både bredvid, ovanför och under en i den väldiga laven. Folkölsfull ligger man och svettas på gångbroarna. Det är högsommar, färgen flagnar, flugorna surrar, och den hypnotiska musiken ljuder – basgångarna slår i vågor mot de kala betongväggarna, sinustonerna ringer i järnräckena. Man ligger i den återuppväckta dåtiden och lyssnar på någon slags ekande framtid. Mycket mer verklighetsflykt än så kan man inte begära. Eller?
I år firar festivalen tioårsjubileum och publikrekord anas. Följaktligen rymmer årets startfält aningen mer namnkunniga artister än vanligt. Andreas Tilliander, Unai, Milanese, The Skulle Defekts, Icarus, B12, Rumpistol, Flogsta Dancehall Vs. Harmönia och The Library Tapes är några av dessa. Men som sagt: aningen mer namnkunniga artister var det. Norbergfestivalen har under alla år bjudit på elektronisk musik i världsklass, men några egentliga dragplåster har man ju sällan serverat, och det är väl delvis just därför festivalen än idag är så pass okänd som den ändå är. Men låt nu inte detta avskräcka dig. Igen: Festivaler handlar till stor del om vardagsflykt, och flyr vardagen gör man inte till den där sönderspelade radiohiten eller den där slitna dängan du brukar diska till. Nej. Flyr verkligheten gör man bäst till främmande, fantasieggande, genreföraktande musik som låter som något du aldrig tidigare hört. Och det är ju precis det Norbergfestivalen specialiserat sig på.
Så. Packat väskan än?
Jamen, kom igen. Vi kan vältra oss på den fascinerande fräscha, lyktpyntade campingens molnmjuka gräsgångar, jollrandes av lycka över att inte en endaste glasskärna borrat sig in i våra solvarma kroppar. Vi kan göra ett misslyckat försök att hänga med när Milanese smattrande dubstep-takter får det gamla elverket att krackelera, tillsammans. Vi kan hjula fram och tillbaka genom mörkret i den gamla laven, medan The Skull Defekts och The Library Tape avgrundsdjupa drones skakar sönder vår benmärg till köttfärgat hockeypulver. Vi kan bära våra hjärtan på kavajslagen och sammanflätade gråta ut till Unais fyrtaktselegier, passionerat deklarera att vi är de bästa vänner världen någonsin skådat och sedan glömma varandra dagen därpå. Vi kan förtränga alla torktumlarluddsgrå måndagsmoln, gömma oss från vardagarna i rökmaskinsrökens slöjor och stirra oss superblinda på en hysteriskt blinkande strob. Vi kan byta ut den påtvingade verkligheten mot vår egen. I tre hela dagar.
Så. Vad säger du? Packat än?
Visste väl det. Ses där. Jag bär näverskor och tyrolerhatt. Hälsa gärna. |
|