Musik - Bron mellan generationerna?
|  | | |
|
 |  | Sweden Rock Festival 2008 - Av olika anledningar missade jag förra årets festival. När vännerna drog ner utan mig kändes det hårt. I år hoppas jag på tre underbara dagar med sol och hårdrock i Sölvesborg. | | Avantasia "The Scarecrow" (Skiva) - Plattan som snurrar mest just nu. Tobias Sammet är en mästare på att skriva bombastisk och svängig metal. | | "Sex and the city" (TV-serie) - Jag har alltid avfärdat serien som alltför "tjejig" för min smak. Efter att jag snabbt plöjt igenom alla sex säsongerna erkänner jag att jag hade fel, ack så fel! |
 |  | Vårstress - Varför måste våren vara den stressigast tiden i skolan... varje år? | |
| |
| |
När man är ung kan musiken vara bland det viktigaste som finns. Den ger tröst, glädje och framför allt gemenskap med likasinnade. De som inte är med, är emot. Den gemensamma fienden är den vuxna generationen som inte tycks förstå. Jag har alltid trott att när det gäller musik är generationsklyftan större än någonsin. En resa med tvåans spårvagn en vårdag fick mig att ändra uppfattning, åtminstone lite.
Handen på hjärtat, visst vill man innerst inne att ens föräldrar och de äldre generationerna ska tycka lite illa om musiken man lyssnar på när man är ung. Det hör liksom till. När de kallar musiken för oljud eller dunka dunka blir man arg, men inners inne är man lite nöjd. Det är som det ska vara och alltid har varit. De unga har något som de vuxna inte förstår. Det gör musiken lite mer spännande, men samtidigt ökar det klyftan mellan generationerna. Men är gränserna verkligen så tydliga? Vad händer när föräldrarna faktiskt inte avskyr ens musiksmak utan rent av gillar den? Generationsgränserna finns där men är inte lika tydliga längre. En hårdrockare blir folklig genom att vinna "Körslaget". Ett av landets största glamrockband vinner melodifestivalen och plötsligt tycker 77-åriga tant Greta att den där Ola Salo, han är charmig han.
Jag tror att musik ibland kan vara en stor hjälp när det handlar om gemenskap och förståelse mellan olika generationer. För ett tag sedan mötte jag en trevlig äldre herre (uppskattningsvis runt 70 år) på spårvagnen. Han var mycket pratsjuk och tyckte det var ruskigt spännande att få prata med en ungdom som jag. Vi behandlade alla de samtalsämnen som sig bör när man träffar främlingar; vädret, fritidsintressen, sysselsättning med mera.
När han fick veta att jag var en journalistikstudent som skrev lite om musik på fritiden blev han genast intresserad och ville veta allt om min musiksmak. Gillade jag jazz? Vad tyckte jag om The Beatles, Wagner, Evert Taube, senaste Idol-vinnaren? Jag klämde tillslut fram att jag nog var mer en hårdrockstyp och inväntade den normala reaktionen som jag oftast får från äldre; oförståelse och en föreläsning om att musik var bättre förr. Den kom aldrig. Istället reagerade han med nyfikenhet och sa Jaså, du är sån du. Ja, de där Deep Purple var ganska bra, duktiga musiker. Sedan ville han att jag skulle rabbla upp mina favoritband. Bara en sådan sak. Han var uppriktigt intresserad och öste frågor över mig resten av resan.
Jag kanske inte lyckades övertala denna herre om att hårdrock faktiskt är bra och ibland vacker musik. Men även om vi hade totalt olika smak hade vi ett gemensamt intresse för musik. Det gav oss en riktig trevlig stund där på den skakiga spårvagnen. Jag kände ändå att han respekterade mig och min musiksmak och det är allt jag begär. Ibland behöver man påminnas om att gränserna mellan generationerna kanske inte är så stora som vi ibland tror. Om inte vi är för snabba att avfärda de äldre som oförstående kanske det blir lättare för dem att förstå. |
|