Melodifestivalen – större än någonsin
|  | | |
|
 |  | Melodifestivalen - Är äntligen igång igen! Enligt mig årets största musikhändelse! | | AC/DC - Spelningen som alla svenska rockälskare längat efter närmar sig med stormsteg. Det är nu bara tio dagar kvar. Nedräkningen kan börja. När dyker det första tältet upp utanför Globen? | | Underoath till Sverige - Underoath besöker Sverige för första gången! |
 |  | Underoath lämnar Sverige - Stockholmsspelningen ställs in och spelningen i Göteborg ligger helt fel i tid för att kunna besökas. En klen tröst är då att Alesana gör sitt första Sverigebesök. | | Svagt konsertutbud - Under februari och januari månad har det varit väldigt skralt för oss liveälskare... Det blir inte bättre av att flera band tvingas ställa in. | | Polisuppförandet - Polis, polis, potatisgris. Inte anmäls poliserna för sina rasistiska påhopp, men en 15-åring ska tvingas böta stora belopp för att han kallade några poliser för grisar. Min tro på människan som god blir allt mindre. | |
| |
| |
Detta är slagorden som kulminerat i schlagertider, föreställande en gigantisk Petra Mede i SVT:s reklamkampanj. Mer träffande vore istället att profilera folkfesten som mer komplex än någonsin.
Det kan knappast finnas någon som undgått att första deltävling av Melodifestivalen, Sveriges största musiktävling, avgjordes i lördags. Särskilt många kan inte heller ha missat diskussionerna om det nya röstningssystemet innan tävlingen, att det ter sig obegripligt. Jättekomplicerat, utbrett och förödande för Melodifestivalens fortsatta existens, har de kritiska rösterna konservativt påpekat. De som, å andra sidan, arbetar med Melodifestivalen har vänt på kakan och haft som sitt stående skämt att de fortfarande inte förstår hur röstningen går till. Till och med i lördagens direktsändning ironiserade programledare Petra Mede (som förresten skötte sig galant!) det nya systemet.
Personligen har jag svårt att förstå hur folk inte kan begripa det nya systemet. Att det dröjer tre röstningsprocesser innan man får fram vilka bidrag som går till final, respektive till "Andra Chansen", är inte något nytt påfund. Att det sedan är två dueller som avgör resultatet är både spänningsförhöjande och rättvist. Man får peka och fundera på vilken av de två artisterna som man egentligen tycker mest om.
Det som man däremot kan vara kritisk till med det nya systemet är att den femte artisten som går vidare från röstningsomgång ett lämnas totalt lottlöst. Kanske borde sex artister gå vidare till en andra röstningsomgång. Att förnedras ensam är inte det mest smakfulla.
Det som jag annars fastnat mest för med den nya Melodifestivalen är den utländska juryn, ett påfund som vuxit fram sedan vi som nation misslyckats flera år i rad, trots – folkligt sett – starka bidrag. Själv har jag varit tillräckligt objektiv att kunna förutspå både The Arks och Perrellis floppar med sina mediokra bidrag.
Det är ändå smått komiskt att vi kommit till att behöva en utländsk jury för att välja rätt bidrag, men vettig smak tycks dem i alla fall ha. Caroline af Uggla, som var juryns val i deltävling ett, var den enda av låtarna som höll någorlunda klass i lördags. Hon lär dock aldrig ta sig till final, utan alla våras älskade Alcazar, som tog sig direkt till Globen, kommer säkerligen istället att göra upp om platserna topp tre när allt ska avgöras den 14 mars. Deras refräng biter sig så där retsamt fast, och vi att älskar glitter och glamour och välkända namn i Sverige är ju ingen direkt hemlighet.
Den smaken bestiter dock inte Europa. Jag har aldrig sett något glamouröst bidrag stå som slutsegrare av Eurovision Song Contest. Därför vädjar jag nu till alla svenska medborgare; Inte en Perrelliflopp till, tack. Det är mer än vad mitt hjärta klarar av. Vi behöver en nystart. Det nya röstningssystemet är bara det första steget. Ge det en chans. |
|