Summercase, Barcelona '07
|  | | |
|
 |  | US Open (Tennisturnering) - Vad varje mastersturnering stiger min vinstprocent på spelkontot. Mer tennis tack! |
 |  | Hösten (Årstid) - Tar gärna lite brittsommar innan gummistövlar och sydväst måste grävas fram. | | Korsbandsskador (Olycklighet) - Hade man vissa små förhoppningar om att HBK skulle vara med och slåss i toppen av Allsvenskan så dog de med Magnus Bahnes knäskada. | |
| |
| |
"Vart é ni på väg?"
"Till festivalen så klart!"
Veckans krönika blir en tillbakablick på en av sommarens höjdpunkter. Här följer en kort reseskildring från Barcelona och Summercase, 13-14 juli.
Jag och några vänner planerade i våras en gemensam utflykt till Katalonien mitt i högsommaren. Vi lockades av en festival som förutom vårt återförenade James bjöd på en smått fantastisk line up till ett mycket bra pris.
[Torsdag]
Tåg från Malmö till Kastrup och Spanair till Barcelona - en "We're from Barcelona"-fri flight tack... På en tvärgata till huvudramblan sluter vi upp med Björn, vår Mallorcabaserade vän och med sina kunskaper i det spanska språket reducerar han vår turiststämpel en aning. En timma senare är dock undertecknad så där vilse som bara en turist kan vara i ett stort tunnelbanesystem. Men va'fan, även Gaudi hade sina brister... Till slut hittar vi vår lägenhet, den femte gruppmedlemen ansluter och en skaldjurspaella på Rambla del Poublenou blir en god start på en vandring i stan. Klubb Manchester skulle ha kunnat bli nattens kyrka, men det får finns gränser för inomhustemperaturer. "Jag kom inte till Barcelona för att basta", säger Tim Booth i mitt huvud och vi vandrar vidare mot nästa cerveza.
[Fredag]
Vi vaknar upp, äter frukost på Ramblan och köper en oval plastboll som vill helst av allt vill flyga bort i vinden. Lufsar ner till stranden och någon vinner kick-tävlingen med den smitande bollen. Vi badar i ett Medelhav som, trots att den katalanska sommaren är mild, bjuder på skön svalka. Snart kommer Olof med öl och vi slappar på stranden och definierar listor som bara grabbar får känna till. Livet är maravilloso och det ska bli ännu bättre. Det är fredag, jag är kär... Det är festival. Och vi kommer inte drunkna i gyttja. Vi kommer inte
raggla fulla ner i kiss-sjön. Vi är i Barcelona och jag älskar det.
På väg till festivalområdet, försöker räkna hur många Joel Gibb-låtar som inte nämner obsceniteter. Vi kommer inte fram till något svar, men vi kommer fram till scen E i all sin amfiteatrala prakt. Där står Joel Gibb, violinisten, den beslöjade manliga dansaren i korta shorts och tillsammans med resten av bandet ser de till att festivalen får bästa möjliga öppning. Ja, ölen är jättedyr men Hidden Cameras är världens bästa band. I drygt två timmar... Vi lyssnar lite på Editors och jag blir positivt överraskad. Och sedan, enbart övertalad p.g.a. de fina sittplatserna på E-scenen, följer jag med och ser Lilly Allen. Efter en i mina öron genomdålig konsert, med lulligt tonårspladder som tilltugg, enas vi om att smaken är olika och delar på oss för en kort paus i väntan på elefanterna.
23:15 öppnas dörren till kosmos och Wayne Coyne rullar ut över publiken i en jättestor plastkula. På scenen backas Flaming Lips av en armé av tomtar och "glada rymdemän". Gigantiska gröna ballonger flyger ut över publikhavet och bidrar till gemenskap i en kraftfull rymdboogie. Coyne bjuder in oss till call and response i majestätiska "Yeah yeah yeah song" som blir ett av festivalens stora ögonblick. "Yoshimi" blir en långsam ballad som väcker vissa rysningar trots att Waynes röst spruckit för länge sedan. Men hur mysigt det än är med Wayne Coyne som överbefälhavarare i ett pompöst musikaliskt universum så måste vi gå. Nere på jorden väntar Arcade Fire...
Jag summerar: Arcade Fire har den snyggast dekoren, de svulstigaste låtarna och flest antal frälsta ateister i publiken. Det går ett par låtar i mitten som inte är lika fantastiska, men på det hela taget är det här en av de mäktigaste konsertupplevelser jag varit med om. Mina vänner är lika lyriska, om inte mer. Förutom Ola som tyckte Wim Butler såg obehagligt arisk ut och backade för den fotbollsrefrängsylande mobben i publiken. (Red: Personen känd som 'Ola' har nu erkänt att det inte var så farligt och att det går bättre att vänja sig vid Arcade Fire på skiva) Efter det här har Bloc Party ingenting att erbjuda förutom volym och så småningom går vi hem och bråkar vidare om huruvida Mika eller Scissor Sisters är störigast.
[Lördag]
Dagen därpå bekostar vi oss ett besök på Sagrada Familia men vägrar vänta i kö för att få köa till betalhissens kö. Han var slug den där Gaudi som bara anlade enkelriktade trappor. Innan den andra festivaldagen, baguette med chorizo och lufttorkad skinka, spansk köttkultur när den är som bäst. Vi anländer för sent för att följa Badly Drawn Boy men det är ju inte därför vi är här. Vi känner den inbjudan som svävar i luften från den andra huvudscenen. Där sitter folk på asfalten framför scenen och väntar. Vi slår oss ner med varsin whiskey con cola och inväntar besannade förhoppningar. Snart står Tim Booth på scenen, med polerad hjässa (dock utan djävulshorn) och leder lika mjuka som för 20 år sedan. Det är ett magiskt ögonblick och jag flyter lite mellan åren som gått i sällskap med alla dessa låtar. Det har varit en dröm att få se James live och återföreningen tidigare i år kom som ett svar bönerna. Något gott måste man ha gjort i livet. Efter avslutande "She's a star" infinner sig en belåtelse som jag skulle ha kunnat leva på länge. Men Jarvis spelar i tältet intill så häng på!
Jarvis Cocker är festivalens största poppersonlighet. Han charmar med en pajas kroppsspråk och ett popgenis erfarna levererande av sina fina soloalster. ("Fat children" är underbar!) Efter Jarvis blir det mat och efter maten OMD. De mest hängivna svettas timmen ut inne i tältet. Själv får jag nöja med minnet av den första halvan av konserten. Men med sprittande "Enola Gay" som öppningsnummer är det ett ljuvt minne. Nu börjar bensinen ta slut. Vi hamnar på gräset och får höra Kaiser Chiefs på avstånd. Och lika bra det, det låter inte bra och det beror inte bara på att vinden får ljudet att svaja. De partysugna stannar kvar för Chemical Brothers, !!! och Felix the Housecat, men jag och Ola vandrar hemåt i natten och börjar genast summera vad vi varit med om.
En härlig helg med några av mina allra främsta konsertminnen - Summercase, me encanta! |
|