|
|
|
|
No stone unturned?
|  | | |
|
 |  | En del märkliga "Rolling Stones" album - Vilka har en tendens till att aldrig lämna CD-spelaren. |
 |  | Dansbandskampen - Det räckte med en omgång av SVT:s nya flaggskeppsunderhållningsserie om Svenska Dansband. (Ja, jag vet. Man behöver inte titta på eländet men något ska man ju göra en lördagskväll. Till och med när man nått min ålder.) Alla vet att hälften av det som framförs på scenen i sådana här sammanhang ligger på sequenser. När så sker går det i alla fall att sitta still framför burken utan vomeringstendenser. Men nu bevisades att utan sådan teknisk utrustning blev resultatet så fantastiskt uselt att man knappast kunde tro det. Det måste finnas en miljon Bengt Hennings ute i landet som i alla fall hjälpligt kan framföra den här typen av pekoral. Att då låta en jury leta fram de värsta exemplen måste ses som ett rent hån mot den eventuella publiken. | |
| |
| |
Jag har en gammal kompis som driver affär för begagnad vinyl/CD i den Kungliga Huvudstaden. Han berättade att förr, när någon känd grupp gästat Stockholm, så brukade det max gå två dagar innan det dök upp någon i affären vars syfte var att sälja illegala inspelningar av sagda framträdande.
Men icke så numera.
Varför? Jo, nästa alla grupper säljer liveinspelningar från sin scenshow till sina fans. Oftast gjorde direkt via mixerbordet. Komplett med nerladdningsbart omslag via sin websida. Och vem tusan vill ha en inspelning gjord från läktarplats om man kan få en direkt från källan?
Därmed har en tradition från det tidiga 70-talet gått i graven. Men man kan gissa att skivbolagens kamrerer inte är gladare för det? De kanske, med saknad, minns de tider när det enda de behövde oroa sej för var några entreprenörer pressade vinylskivor på övertid med märkliga etiketter. Detta på deras egna skivpresserier. För hur man än vänder och vrider på det. Det fanns ingen möjlighet att göra så kallade bootlegplattor på vinyltiden utan ett helt presseri ute i vedboden. Så upplagorna på de, för skivbolagen, så förhatliga bootlegplattorna kan knappast ha varit så stora? I alla fall inte så gigantiska att det förklarade det närmast hysteriska tonfall som många använde om fenomenet.
Det var ju knappast så att fängelsestraff var tillräckligt. Medeltida hudflängning, spöstraff och livstids förverkande av alla ekonomisk tillgångar föreföll vara det minst tänkbara straffet.
Fast i dagsläget. När nerladdningen på internet nu nått sådana höjder att ingen längre orkar protestera. Då misstänker i alla fall jag att många från sagda industri längar tillbaka till tidsperioden för ”The great white wonder”!
Men vad har då hänt med bootlegbranschen? Har den försvunnit ut i träskmarkerna och dränkt sej själva? Nej, inte alls. Istället har de fortsatt med sin verksamhet och gör oftare ett betydligt bättre jobb än skivbolagen själva.
I dagarna annonseras att, de mer eller mindre odödliga, herrarna i The Rolling Stones skrivit nytt distributionsavtal för sin eget etikett Rolling Stone Records. De som håvat upp nya miljoner till stenarnas kassakistor är bolaget Universal. Därmed annonserar också sagda bolag stolt ut att nu ska de återigen ge ut Rolling Stone Records hela skivkatalog. Ett närmast obligatoriskt grepp när man hivat upp sådana summor som man nu gjort.
För ingen har ju en aning om huvuvida herrar Richard och Wood ens lever så länge att de kan åstadkomma ett nytt album? De säkra pengarna ligger ju i, att återigen, förpacka de inspelningar som finns inom The Rolling Stone Records ägo. Något som med säkerhet innebär att nya upplagor av Sticky Fingers, Exile on Main Street etc inom något år finns till försäljning. Detta på de skivbutiker som idag finns på internet. (De övriga kan ju snart räknas på ena handens fingrar.) Att man skulle kunna övertyga ansvariga om att de, den här gången, nog måste utöka de traditionella albumen. (De flesta från vinyltiden.) Då med relevanta extraspår från den aktuella tidsperioden. Ja, det kan nog anses som fullständigt otroligt.
Detta om man ser till vad herrarna i The Rolling Stones ansåg att publiken borde nöja sej med när de, i nåder, gav ut samlingen Rolling Stones Rarities 1971-2003 härom året. Den var närmast lika usel som de fåtaliga samlingsalbum man själva sammanställt under 35 års tid.
Att då, som Keith Richard själv säger: ”This band is not really big on going back to things we´ve done”! är närmast rena hånet. Speciellt när alla initierade vet att mångmiljonsäljande albumet Tatoo You aldrig blivit en realitet om inte Mick Jagger i början av 80-talet satt sej på planet till Paris.
Där gick han igenom allt man tidigare spelat in i Pathé Marconi-studion. Detta för att sedan plocka fram material som man, med viss polering, kunde sammanställa till ett nytt album.
Detta vid en tidsperiod när de flesta övriga medlemmarna var i ett så uselt skick att de knappast klarade av att gå över gatan. Än mindre jobba i studion.
Så vad finns då för dessa påhittiga bootlegherrar att hitta på? Tja, man kan ju alltid förbättra Rolling Stones urusla återutgivningskatalog. Under de senaste fem åren har det dykt upp märkliga Stones-album. Lika snygga som fabriksgjorda och med ett innehåll som såväl sammanställningsmässigt som ljudkvalitémässigt slår det mesta.
När ABKO 2003 gjorde sin återutgivning av Stones hela 60-talskatalog hade man till och med fräckheten att inte ta med gruppens båda, första, album. Eftersom bolaget har sin verksamhet i USA har man samma uppfattning angående omvärlden som sina landsmän. Det finns nog bara på TV. Istället inledde man serien med den vedervärdiga Englands Newest Hitmakers. Ett album som Andrew Oldham påstår var största orsaken till åratals drogmissbruk. Här hade han lagt ner sin själ i formgivningen av Stones två första fullängdare.
Då tar Decca´s amerikanska motsvarighet London in en pryoelev för att formge Stones första amerikanska album. ”Det såg ut som ett djäkla Freddie & The Dreamers-alster” var Oldhams sentida kommentar.
Men nu ger bootlegproducenterna Oldham hans yrkesstolthet åter. Digi pac upplagan av Rolling Stones (No 1) har exakt samma omslagsbild som originalet. Baksidan till originalomslaget finns på insidan. Här hittar man också albumet, formgivet som en gammal Decca-etikett men där bolagsnamnet fyndigt nog omdöpts till Mecca. Av någon anledning refererar man sedan på omslagets baksida till den tyska upplagan av Stones första album. Detta med originalutgivningsdatumet för västtyskland, den 12 juli 1964.
Albumet innehåller den ursprunliga monomixen av plattan, precis som den en gång gavs ut. Men inte nog med det. Sedan är det dags för bonusspåren. Alternativa tagningar på Poison Ivy och Fortune Teller. En tidigare outgiven tagning av Not Fade Away. Den version av Tell Me som dök upp på originalplattan av misstag på en tidig pressning samt en mängd annat örongodis.
Samma sak gäller för Rolling Stones No 2. I originalmono och med extraspår som får lyssnaren att hoppa högt av förtjusning.
Sedan rullar det bara på (om ni ursäktar ordvitsen) i denna illegitimea utgivningskatalog. Albumet No Stone Unturned innehåller alla singelbaksidor från hela 60-talet. Men för att pigga upp det hela har man också plockat med en riktig stereomix av What A Shame samt outgivna High Heal Sneakers.
Det finns till och med en utgåva av tyska samlingsalbumet Around And Around vilket ju innehåller låtarna från Stones EP-plattor. Men för att ge kunden lite extra har man plockat med ytterligare materialet från några EP´n. Bl.a fantastiska Got Live If You Want It från 1965.
Därefter kan ni leta er fram till monoutgåvor av Her Majesties Request, Beggar´s Banquet och Let It Bleed. Givetvis uppfräschade med mängder av relevanta extraspår.
Liveupptagningarna från BBC finns också med i serien. Detta i likhet med en hel del andra livetagningar från scener världen över.
Piratvarianten av Sticky Fingers har det omslag som gavs ut i Spanien och bland bonusspåren här hittar man svåråtkomliga alster som Travelling Man, Alladin Story, Potted Schrimp och Leather Jacket. Här hittar ni också en version av Wild Horses där Gram Parson påstås hantera en steel guitar.
Den här albumserien kommer säkerligen att bli ett lika stort samlarvärde som Stones originalpressningar har idag, vad det lider.
Ryktesfloran runt den hör sortens inspelningar är stor. Var kommer de ifrån? Ljudkvaliteén är precis lika bra som de officiella. Det viskas om källor nära The Rolling Stones, eller varför inte gruppmedlemmarna själva. När det gäller 60-talsmaterialet äger de ju inte ens rättigheterna till dem. De försvann i domstolsförhandlingar med deras gamle manager Allen Klein redan i början av 70-talet. Så kan de dra honom vid näsan har de säkerligen inga skrupler.
Det ryktas till och med att det koncept vi ser här egentligen skulle getts ut av ABCO redan 2003. Men att man lade allt på hyllan bara för att det skulle bli för dyrt att betala royalties för bonusspåren.
Det verkar ju nästan otroligt? Men det skulle ändå inte förvåna mej. Det som förvånar mej än mer är att inspelningar med ett närmast otroligt historiskt värde måste ges ut på illegala plattor.
Vem tjänar på det?
|
|
 |
  Lennart Wrigholm 2008-10-26 |
|
 |
|
|
|
|