Jakten på den perfekta plattan
|  | | |
|
 |  | Musik - Counting Crows "Saturday Nights & Sunday Mornings" är inte deras bästa men den räcker långt. | | TV - "Dirty Sexy Money" verkar lovande. | | Litteratur - Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". |
 |  | Skit är skit är skit... - Talang, Idol, Körslaget, Hitmakers osv osv... | |
| |
| |
Amerikanska bandet Counting Crows är aktuella med en ny skiva och sångaren Adam Duritz har pratat om att det kanske är sista chansen att göra ett riktigt album, alltså ett album som koncept och genomtänkt konstnärlig yttring. Kanske är det alltså dags att i en krönika försöka fånga in albumet som konstform. Och finns egentligen den fulländade konstverket i fullängdsformat?
För vad Duritz menar är givetvis inte att hans storsäljande rockorkester skulle befinna sig i farozonen för att inte kunna sprida sin musik, men han ser ju utvecklingen lika tydligt som vi andra. Skivaffärer lägger ner, folk köper inte cd-plattor, visserligen kanske de köper musik digitalt, men i högre grad låtar styckvis än hela fullängdare. Duritz och Counting Crows tar helt enkelt chansen att göra det där konstverket, den där helheten, där delarna är starka men ännu starkare tillsammans.
Konsten i en riktigt bra skiva ligger dels i att de enskilda låtarna är bra (det är en grundförutsättning), men också i hur de förhåller sig till varandra, hur de är placerade i ordning. I riktigt gynnsamma fall kan två olika låtar kommunicera med varandra eller utgöra varandras kontraster. Den här delen av skapandet av en skiva går ju tyvärr förlorad när musik förminskas till att distribueras i lösvikt. Visst finns det gott om fördelar med att vi kan trycka på datorns tangenter och ladda hem vår egna optimala Absolute Music-samling, men det vore synd om en konstform försvann på grund av möjligheten. Och inte fan vill vi väl ha bara några utvalda penseldrag av Pablo Picassos "Guernica" på väggen?
Okej, "Guernica" kanske är ett fulländat konstverk. Finns dess motsvarighet som skiva? Definitivt som låt, massvis – "Like A Rolling Stone", "Be My Baby", "Under My Thumb", "White Man In Hammersmith Palais", "Suspicious Minds", "Will You Love Me Tomorrow?", "It Makes No Difference", "Caroline No", "Ace Of Spades", "Man Out Of Time", "By Your Side" och "Smells Like Teen Spirit" är bara några exempel (av, i tur och ordning, Bob Dylan, Ronettes, Rolling Stones, Clash, Elvis Presley, Carole King, The Band, Beach Boys, Motörhead, Elvis Costello, Sade och Nirvana).
Det ultimata konstverket är svårare att hitta som CD eller gammal hederlig LP. Det är alltid den där jävla låten man vill hoppa över, den där låten som inte håller måttet. Vilken min absoluta favoritskiva är varierar lite från dag till dag, efter humör och lynne, men ganska många dagar är det Bob Dylans "Blood On The Tracks" från 1975. Det är en fullkomligt hänförande platta, engagerande i sång, melodier, musik, texter, tematiken hittar rätt in hjärtat samtidigt som poesin är så genial att den stimulerar även hjärnan. Starka delar bildar sannerligen en urstark enhet. Ja, om det inte vore för "Lily, Rosemary And The Jack Of Hearts" då. Egentligen ingen katastrof, bara en lite trött variant av den långa, vindlande, i evighet rimmande text som Dylan då och då ger sig på. Det här är helt enkelt inte en av hans mer inspirerade stunder på detta område, men i sammanhanget som är "Blood On The Tracks" så är den här lilla sången verkligen en klumpig elefant i en porslinsaffär, en blåtira på Marilyn Monroe, en ful larv klängandes på en vacker ros eller vilken liknelse ni nu föredrar. Det finns fler exempel. Vad gör "Jimmy Jazz" på Clashs "London Calling"? Vad gör tråkiga "Marrakesh Express" på "Crosby, Stills & Nash"?
I mitt försök att försvara albumet som konstform kanske jag misslyckas nu, kanske rentav uppmanar er att ladda ner "Blood On The Tracks" utan det lilla skönhetsfelet. Det är inte meningen. Konst måste få ha en och annan fallucka. Jag har inte letat men kanske finns det något enstaka mindre fulländat penseldrag i "Guernica" också.
Men den fulländade plattan då? Finns den? Min allra bästa vän skulle säga "The Dark Side Of The Moon" av Pink Floyd och hon kan vara övertygande, jag förhåller mig dock en aning avvaktande trots att den onekligen är suggestiv. Jag har hittat en egen - håller den egentligen inte lika högt som Dylans skilsmässovåndor, men varenda låt är bra, den låter magnifikt, varenda textrad brinner och låtarna ligger precis rätt i förhållande till varandra. Det är musik som organisk enhet ta mig fan. Skivan är av Lloyd Cole, heter "Lloyd Cole", är inspelad 1990 och är något som borde finnas i ditt hem. The Guernica Of Rock.
|
|