Frihet, vemod & musik i skymundan
|  | | |
|
 |  | Way Out West - Riktigt lyckat blev det, till slut. | | Marissa Nadler "Songs III: Bird on water" - Vacker musik | | Animal Collective "Strawberry jam" - Fortsätter att förbrylla | | The Go! Team - Fortsätter att skaka rumpa |
 |  | Hmm. | |
| |
| |
Klockan är 12:15 och det tickar på snabbare än någonsin. 12:30 ska snart vara ett faktum och det här har inte hänt mig på evigheter. Jag ligger, mer eller mindre förlamad, kvar i sängen. Inte för att jag egentligen vill utan mer för att jag kan.
Det är måndag. Första vardagen efter Way Out West och det stora vemodet har lagt sig som ett täcke över mig medan mitt verkliga täcke sedan en bra tid tillbaka har förvandlats till en hög på golvet. Luftfuktigheten har slagit nya rekord i Göteborg och det går knappast att hålla tillbaka den med en kvalsterbemannad tygbit. Likaså har ångesten bara på en natt tagit över min kropp likt en ej välmenande andes intrång.
Man kan fråga sig om det verkligen är värt det. Festivaler är det bästa som finns. Man lämnar måsten och krav för några dagar och beger sig in i en helt annan värld där frihet är det enda som räknas. Man slungas in i videor som "1979" med The Smashing Pumpkins eller "Lady (here me tonight)" med Modjo för en stund utan att ha en susning om vad som egentligen hände. Testa själv.
The Smashing Pumpkins "1979"
Modjo - "Lady (here me tonight)"
Men sedan kommer baksmällan och då talar jag inte om den givna fysiska utan den påfrestande psykiska. Det är i sådana här stunder man börjar förstå rockstjärnelivets sjuka helomvändningar. Från scen till supermarket och vice versa. Att landa på den grått asfalterade vardagen är som att gå rakt in i kaklet. Om ni mot förmodan såg oss där uppe förstår ni vad jag pratar om.
Luftfuktigheten var inga problem så länge vi var högt över molnen.
Vi fick se årets bästa spelning så här långt i The Go! Team på Linné-scenen. Vi var alla överens om att det är för sådana här ögonblick som man fortsätter att besöka konsertlokaler. En vän till mig påstod till och med att dessa 45 minuter på egen hand var värda halva biljettpriset. Jag är beredd att hålla med.
Stämningen var på topp. Brittisk pubdans till "Swastika eyes" och girlgroupvickningar till "You got yr. cherrybomb". En Laakso-spelning som höll på att utformas till en stor syndaflod genom Markus Krunegårds svettpärlor. Som tur var slapp vi leran den här gången.
Lördagen avslutades med en touch av jackass. En enorm uppblåsbar rosa soffa på området förvandlades slutligen till en hoppborg strax efter att Kurt Olsson i mig hade konstaterat att kvällens Patrik Sjöberg-ersättare ej led av koskräck. Efter några galna kickbike-eskapader senare avslutades kvällen på morgonen med traditionsenliga Strawberry Daiquiri-drinkar kl. 07:00. Vad tänkte vi på?
Om ni som tror att jag som utsänd Musiklandet-reporter missbrukat gratisackrediteringar för att få leka jackass på lördagnatt i ett sjövilt Göteborg tror ni helt fel. Den här gången var jag på festival i civila kläder och med efterföljande civilt tillstånd. Min veckokrönika för den här gången skulle från början vara en stor orgie i skivtipseri. Musik som för året kommit och gått utan någon vidare respons, men vemodet och ångesten som höll mig i ett stadigt grepp på måndagens eftermiddag sa något annat. Så en liten avskrivning av helgens upplevelser kändes som ett nödvändigt ont för att kunna gå vidare. Men, va fan, vi avslutar väl med en lista på några skivor med två saker gemensamt. De har hamnat i skymundan och de har vitt skilda genrebeteckningar.
 Marissa Nadler "Songs III: Bird on water" – Marissas röst kanske inte borde kännas så unik som den faktiskt gör och musiken hamnar någonstans runt slutet på 60-talets psykedeliskt folkliga gräsrötter. Med andra ord; detta har gjorts förut, men ändå är jag lika förstummad som när jag för första gången insöp Neil Young s After the gold rush. Att Greg Weeks från Espers har hjälpt till med inspelning och produktion är knappast heller det till någon nackdel. Håll ögonen öppna för deras gemensamma musikaliska samarbete i Mountain Home.
 Gui Boratto "Chromophobia" – Jag är ärligt talat förvånad att denna slipade juvel inte fått mer uppmärksamhet. Delvis med tanke på Ellen Allien och Apparats samarbete förra året som skapade en grogrund för ett nyvaket intresse av spännande elektronisk musik bland indietalisterna (inklusive mig). Hur som helst så är denna brasilianare något att ta till sig, som en vibrator mot hjärtat. Om du inte svimmar på vägen lär du bli ganska så danssugen efter ett tag. Annars är det något som inte står riktigt till.
 Spoon "Ga ga ga ga ga" – Kanske är det så att den här skivan har fått en hel del uppståndelse på hemmaplanen i Amerika, men här i Sverige verkar Spoon mest ses som ett tråkigt och onödigt band (läs bara GPs liverecen- sion av Spoon på Way Out West så förstår ni vad jag pratar om). Faktum kvarstår att "You got yr. cherry bomb" är en av årets bästa låtar och att "Ga ga ga ga ga" som album behåller en stabilt rivig kvalitet rätt igenom.
 Guster "Ganging up on the sun" – Powerpop var det ja. En benämning som har blivit så uttänjd att självaste Jabba The Hutt skulle gå vilse i den. Men Guster är just powerpop och varierad sådan. På "Ganging up on the sun" finns egentligen allt som behövs för att en förfest ska bli välutvecklad. The Posies, Teenage Fanclub och Guster. Så är det.
The Go! Teams "Proof of youth", Animal Collectives "Strawberry jam" och Sunset Rubdowns "Random spirit lover", som fortfarande inte hamnat i skivaffärerna men ändå mött mig på annat håll, är helt igenom fantastiska. Vi skippar överflödiga kommentarer här.
Efter denna aningen schitzofrena veckokrönika är i alla fall ångesten och vemodet som bortblåst. Nu siktar vi in oss på Stockholms Pop Dakar-festival den 1 september istället. |