|
|
|
|
I Historiens korsdrag!
|  | | |
|
 |  | Nu kan ni äntligen få tag på den editerade version som utgjorde The Doors första singelplatta, Light My Fire. | | En version som inte funnits tillgänglig sedan det år den gavs ut.- |
 |  | För att få tag på den editerade version som utgjorde The Doors första singelplatta Light My Fire måste ni köpa LP-boxen The Doors 7LP Vinyl Box. Dessutom måste ni skynda er eftersom singelplattan bara ingår som bonus i de 500 första exemplaren. | | Visserligen är samtliga album pressade i 180g vinyl och ni får också en monimixning av det första plattan. Men kostnaden torde då ändå bli ganska diger. | | Är inte skivbranschen fortfarande fantastisk? - | |
| |
| |
Man vet aldrig att man står mitt i historieskrivningen förrän efteråt. Förmodligen är det först nu man börjar begripa att det senaste decenniet är det mest omvälvande i historien om inspelad musik.
I alla fall sättet att distribuera och ta betalt för den.
I dagsläget vill gärna talesmän för musikbranschen göra gällande att musiker kunnat kunnat leva på inkomsterna från sina inspelade verk i alla tider.
Detta är en historieförfalskning av rang.
Om vi går tillbaka till 50-talet så levde musikanter mestadels på att spela sina instrument inför publik. Grammofoninspelningar var något man gjorde för att få reklam. Något som gjorde att man drog en större publik till sina engagemang och därmed fick bättre betalt.
Visserligen fanns det en grammofonindustri men det fåtal artister som gjorde verkligt stora pengar på sina skivinspelningar fanns mestadels på den andra sidan Atlanten. Helt enkelt beroende på att den skivköpande publiken där var mycket större.
I England fanns ett fåtal stora grammofonbolag med Decca och EMI i spetsen. Dessa bolag hade gjort sina stora pengar på att leverera elektronik till krigsindustrin. Därför var deras chefer ofta adlade.
Att pressa och sälja grammofonskivor hade mestadels sett som en sidosysselsättning.
Men år 1959 meddelade EMI att man lade ner sin tillverkning av 78-varvsskivor och fortsättningsvis endast skulle göra grammofonskivor i ”orkrossbar” vinylplast. (En uppfinning som kom, som så mycket annat just då, från USA.) Ett material som framställdes som sidoprodukt inom oljeindustrin.
Vi levde då i något som verkade vara en evig högkonjunktur. Europa hade en efterkrigsgeneration som just då kommit upp i tonåren. Rockmusiken slog till och plötsligt kunde man sälja grammofonskivor i miljonupplagor.
Ännu större blev branschen när den engelska popindustrin började få upp farten. I slutet av 60-talet hade Englands taskiga handelsbalans gentemot USA närmast vänt till de förstnämdas fördel.
På 70-talet kom oljekrisen vilket visserligen gjorde vinylplasten dyrare. Men då hade man istället börjat sälja billiga stereoanläggningar till hela mänskligheten. Något som i sin tur gjorde att LP-skivan blev kung.
Hela skivindustrin omsatte så in i helsikes mycket pengar att oavsett hur taskiga avtal artisterna än hade (och det hade de för det mesta) så blev det gigantiska summor till dem ändå.
Det var också då som grammofonindustrin upptäckte att det fanns ett outtömligt behov av äldre inspelningar. Samlingsalbumet var fött och återutgivningar av Greatest Hits blev ett fenomen som slog alla rekord. Att vinylskivor visserligen var okrossbara (till skillnad från 78-varvaren) men långt ifrån outslitliga var också något som gjorde att man kunde sälja exempelvis Beatles-inspelningar om och om igen.
Sedan kom CD-skivan. Då kunde man sälja hela inspelningskatalogen en gång till. Detta på plattor som givetvis, enligt reklamen, var fullständigt oförstörbara. Men då krävdes det ju en helt ny maskinpark. Så CD´n var självklart betydligt dyrare än sin föregångare.
Hela grammofonindustrin hade alltså blivit ett självspelande piano som år efter år levererade allt större vinster. Och så skulle det givetvis fortsätta i all evighet.
Men plötsligt sprack hela upplögget. Varför? Jo, elektronikindustrin (som ju också äger grammofonindustrin) uppfann hemdatorn. En maskin man i miljonupplagor spridit över hela klotet. Med en förmodad mycket god vinst. Helt plötsligt dök också CD-brännaren upp. Från början en mycket exklusiv apparat som få hade tillgång till.
Men en ny generation hemdatorer skulle ju också säljas till mänskligheten och vad satte man då in som standard? Jo, CD-brännare.
Hela paketet blev alltså mer eller mindre stapelvara i varje hem.
(Idag är det ju för övrigt standard med DVD-brännare.)
Samtidigt hade internet blivit ett faktum och i skrivande stund är det snart standard med bredbandsuppkoppling i varje svensk sommarstuga. Vi är alla sammankopplade i en elektronisk kedja som för bara femtio år sedan inte ens förekom i en sience fiction författares mardrömmar.
Men öppnandet av Pandoras Ask blev inte verklighet förrän elektronikindustrin uppfann den lilla, behändiga, mp3-filen.
(För det var ju knappast någon datanörd ute i Rågsved, med små kunskaper om upphovsmannarättslagen, som åstadkom den bedriften.)
Ett möjlighet att förpacka musik vilken spred sej som en löpeld. Kunde man styrt fenomenet hade det varit en sak. Men med internet och bredbandsuppkoppling kunde snart halva mänskligheten dela sina skivsamlingar med varann.
Och varför gör de det? Tja, har ni hört det gamla amerikanska ordspråket: ”Why do dogs lick their private parts?” Svaret är givetvis: ”Because they can!”
Och vem som har tillhandahållit verktygen för alla att dela datafiler? Ja, det behöver vi ju knappast upprepa.
Senaste skriket i branschen är ju dessutom numera mp3-spelare med hårddiskar stora som höghus. Jo, säger branschen. Man ska köpa låtarna på nätet. Man ska inte ladda ner dem olagligt.
Kan då någon visa mej den 16-åring som har de 20 000:- som det kostar att fylla sagda spelare?
Det behövs ju inte heller några datakunskaper av högre dignitet för att fixa till ett fildelningsprogram. Senast jag tittade hade websidan download.com ett tjugotal att välja på. Sedan är man bara några musklickningar ifrån att ladda ner en hel skivsamling på en förmiddag.
I en TV-utsändning igår såg jag att en ledande, amerikansk, rap-artist brutit sitt skivkontrakt. Han hade istället skrivit nytt sådant med en av USA´s ledande konsertarrangörer.
Nyligen Sverigeaktuella Eagles har inte längre något skivkontrakt. I alla fall inte i hemlandet. Där såldes albumet Long Road Home via ett av landets ledande stormarknadskedjor.
Prince har väl inte haft något traditionellt kontrakt sedan han bröt med Sony men så vitt jag vet säljer han själv sina plattor via nätet.
En engelsk grupp jag hade kontakt med för något år sedan berättade att de själva gjort samma sak. Visserligen sålde man ett mindre antal plattor. Men deras ekonomiska vinst var betydligt större än vad den tidigare varit.
När det som idag återstår av The Who turnerar kan man, efter varje konsert, via nätet, köpa inspelning av kvällens show. Direkt från mixerbordet. Man gör t.o.m själva reklam för det på sina videoskärmar.
Så visst! Ur artistens synvinkel är vi nu tillbaka i den sits man befann sej i under 50-talet. Pengarna får man tjäna på att ge sej ut och spela för publik. De inspelningar man gör av sina låtar får tjäna som reklam.
Det är som redan August Strindberg skrev, ”det är synd om mänskligheten”! Ja, i alla fall på de delar som tjänat en förmögenhet på att tidigare sälja inspelad musik.
För vad man än tycker om detta så kvarstår faktum! Grammofonindustrin som vi upplevt den under de senaste femtio åren, den är snart ett avslutat kapitel. |
|
 |
  Lennart Wrigholm 2008-05-23 |
|
 |
|
|
|
|