Subjektiv musikhistoria
|  | | |
|
 |  | Välbetalt sommarjobb - Muahahaha! | | Skivsläpp av mina favoriter - Sonata Arctica, Dream Theater och Dimmu Borgir släpper nya nästan samtidigt! | | Alex Schulmans sågning av Andres Lokko i Aftonbladet - WORD!!! |
 |  | Sommarvädret - Sol, regn, mulet, blåst och åska...PÅ EN OCH SAMMA DAG!? | |
| |
| |
Överallt i världen utan undantag sker det ständiga kulturkrockar mellan gamla och unga, mainstreamfolk och undergroundpersoner, kritiker och fans. Vad beror det på?
Alla som lyssnar på musik känner igen känslan när man lyssnar på ett band man aldrig riktigt fattat grejen med. Det värsta tänkbara är det där momentet när ens polare inser att man inte har den där glödande gnistan i ögonen. I vissa kompisgrupper kan man bli utskälld. I bästa fall blir man utfryst. Är omständigheterna så olyckliga att de övriga i gruppen är äldre än en själv kan man utsättas för kommentarer i stil med "Jaja, men du är alldeles för ung för att förstå det här".
Personligen har jag mer problem med det som anses som fint i kritikernas ädla korridorer. Trots att jag själv är skribent, stor musikkonsument och hårdrockare har jag svårt att falla pladask för legender som Iron Maiden och Black Sabbath. Jag får inga tårar i ögonen när någon slänger på "Prowler" eller "Paranoid". Att se Ozzy göra comeback och stå på scenen år 2007 ser mer bisarrt ut än nostalgiskt för min del. Jag menar absolut inte att jag tycker dessa grupper är dåliga. Tvärt om. Både Maiden och Sabbath har gjort flera stora hits och bra skivor. Det är inte där skon klämmer. Kruxet är att jag inte blir euforisk av dem.
Nu tänker ni förstås att det bara är för att jag inte ens var född när Iron Maiden langade ut sin första platta, men detta fenomen gäller inte bara för den äldre generationen, utan även för en del fräschare artister. Som In Flames till exempel. Visserligen har de lirat ett tag nu, men dem kunde jag i alla fall följa från början. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå svårt att förlika mig med deras musik. Så vad är då problemet? Jo, det ska jag tala om. För mig är det här ett väldigt stort problem. Jag är nämligen en sådan som vill vara så där snobbigt finkulturell, men alltid faller tillbaka ner i fulkulturens färgranna landskap. Jag vill vara påläst och elitistisk. Jag vill vara ball! Yla tillsammans med de stora alfahannarna i kritikkåren. Bjurman, Mattias Kling & co. Jag vill förstå det stora i musiken, men misslyckas varje gång. Det som förstör för mig är förmodligen det att jag försöker tänka så väldigt logiskt hela tiden. Ifall ett band har sålt miljoner skivor, hållit på i över tjugo år, ritat om musikkartan och blivit en influens till över hundratals grupper, då måste bandet ju vara bra! Varför kan jag inte inse faktum?! Varje gång jag läser en saftigt skriven retrokrönika om ett stort band tänker jag att jag genast måste gå och lyssna på deras katalog lite mer. Sen går det några dagar, och samma gamla visa upprepas. Jag lyssnar på Hammerfall istället för Helloween, Sonata Arctica istället för Stratovarius och Nightrage istället för In Flames. Trots att dessa tre grupper inte skulle ha funnits ifall inte de tre föregångarna hade blivit stora.
Efter att fruktlöst ha bankat huvudet i väggen några dagar i rad kom jag till slut på det. Jag fick lösningen på problemet. Nu vet jag hur det ligger till.
Nu ska jag använda ett speciellt band som referens för att illustrera min nyvunna visdom. Jag tänker använda allas våra favoriter Kent till detta ändamål, vilket passar bra nu när de snart blir aktuella igen. Nej, bli inte rädda. Jag ska inte såga dem. Jag tycker Kent är bra. En skara av käcka gossar som har en hel drös fina låtar. Det är bara det att jag inte tycker de är så där jättebra som alla säger. De duger, men de är inte mina favoriter. Och nu! Här kommer svaret på frågan varför jag inte kan få dem att bli så där stora som alla tycker att de är:
...för att Kent helt enkelt inte betyder ett skit för mig.
Åter igen: Jag tycker inte Kent är dåliga. Jag gillar deras musik. Men faktum kvarstår: de betyder ingenting för mig. I min uppväxt finns det ingenting som kan relateras till Kent. Ingen kyss på ett tonårsdisco med en Kent-skiva i bakgrunden, inga självmordstankar som har lindrats av Jocke Bergs lena stämma, ingen textrad från en svåråtkomlig b-sida som ramade in min syn på tillvaron så där perfekt. Ingenting. Bara ett band med ett gäng fina melodier och bra låtar. På så sätt blir det rätt konstigt för min del när jag läser i tidningen om att en gymnasieklass ska sätta upp en musikal med Kents texter som grund, eller när samtliga besökare klär sig i vitt på en massiv spelning (som dessutom täcks av ett helsiderepotage i Aftonbladet). Jag menar: what's the deal? Vad är det som är så stort egentligen? Ni kunde förresten inte gissa att min favoritplatta med Kent är "Vapen & Ammunition"? Jo jag såg allt hur ni Kent-fans ryckte till där! Den skiva man bara inte får tycka om. Men för mig så satte sig låtar som "FF" och "Kärleken Väntar" bättre än "Socker" och "747". Sen spelar det ingen roll om Kent sålde sig eller inte. Det får fansen debatera om.
För att återgå till Iron Maiden så ser vi samma fenomen där. Iron Maiden var redan färdigetablerade på scenen långt innan jag var född, eller ens började lyssna på dem. På så sätt känns det som att man missade hela poängen. Orka att plugga in hela diskografin, skaffa emblem till sin skinnväst och bege sig till Globen när man försov sig en si så där femton år och missade det ballaste. Då är det ju bättre att satsa på att följa sina egna favoriter man lärde känna redan från första skivan.
Det här faktumet ramar in samtliga folkkära klassiker vi känner till här i Sverige. Låtar som "Sommartider" av Per Gessle och "Summer Of '69" av Bryan Adams. Varför diggar folk fortfarande till dessa dängor med åtskilliga år på nacken? Jo helt enkelt för att de associerar dem med sommar, glass och det där lågstadiediscot när de hade sin första dans. Nostalgi är en mäktig kraft som krossar allt sunt förnuft, och den finner sin största näring i de personliga associationerna.
Sen kan vi vända på steken. Då blir det plötsligt de andra som missförstår mina favoriter och jag själv som börjar irritera mig på dessa personer. Folk som inte förstår att Sonata Arctica är ett av tidernas mest poetiska metalband. Folk som inte gillar Metallica. Folk som inte tycker att "Puritanical Euphoric Misanthropia" är Dimmu Borgirs bästa skiva. Hallå! Sonatas låt "The End Of This Chapter" har en text som faktiskt visst är i klass med Bob Dylans storverk! Metallica gjorde faktiskt thrashen stor! Man måste tycka om dessa grupper! Jag är skribent, och inte ni! Jag vet bäst!
För mig är det förstås ofattbart att folk så lätt kan stampa sönder alla mina fina och dyrbara minnen med till exempel Sonata Arctica. Alla nätter när jag har legat sömnlös och grubblat över svårtolkade texter, tränat som tusan för att lära mig Jani Liimatainens solo till "Black Sheep", den känsla av gudomlighet jag fick när jag för första gången hörde "Winterheart's Guild", världens bästa power metal-skiva. Men visst, har man inte någon personlig koppling till banden så blir det väl inte så mycket mer. Det är väl bara att acceptera. Vi är alla olika människor. Tyvärr.
Suck...nu är jag irriterad. Nu går jag och lyssnar på Dream Theater. De är faktiskt jättebra musiker och gjorde prog metal till ett stort varumärke. Den som tycker att de bara sysslar med taktändringar och instrumentonani vet ingenting. Så det så. |
|